Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Konung! Förvisso är ni värd att äras och prisas för det att ni äntligen nu låteravrätta drottningen efter en tvåårig tvekan, ty visst är en äktenskapsbryterska värddet mest skändliga drastiska straff som finns till. Och då frågar jag er: Är ej detta attbrännas å båle väl milt? Är ej det allra svåraste brott värt ett strängare straff?"Kungen svarade: "Vet du ett strängare straff, ädle pilgrim, så låt mig få veta det."Alltför väl kände den blinde igen denna avmätta kungliga en gång så faderligaoch välsignade basröst. Han kände en tår i sitt synlösa öga. Han brann av begär avatt få fråga någon hur kvinnan i skrindan såg ut, om hon alltjämt var blond eller grå,om hon var frisk och ung och om man kunde se hennes lidande på henne, men hanvar tvungen att hålla sig. Han hade önskat att få i ett enda långt skrik göra bort sigalldeles och avslöja sig med att uttrycka all sin oändliga många år lagrade hopplösatragiska smärta i det enda ropet av namnet Isolde, men för hennes skull måste hanlägga band på sig och sätta själen i tvångströja. Vad månne hon tänkte i denna stund?Kanske just samma sak fast om honom?Och pilgrimen svarade kungen och sade: "Om det finns ett straff som är värre ändöden, så vore det det. Men jag ser här en möjlighet just till ett sådant än hemskarestraff. Här ibland oss finns en grupp av spetälska." Öronen började glöda på Tristan."Låt henne bli deras livsledsagarinna. Låt henne med dem leva evigt i nesa,förnedring, tortyr och misär utan like. Låt dem få förnedra och nedsmutsa henne,som hon har förtjänat det genom att själv göra så med sitt äktenskap. Låt dem fåmissbruka henne i hämningslös frihet, just så som hon missbrukat sitt goda namnoch sin ställning. Låt skökan få bli dessa spetälskas livegna slav, tills hon dör av densjukdom de har, som är gräsligast av alla åkommor.""Klokt har du talat, o helige pilgrim! Ditt ord må bli verklighet! Tag henne,spetälska missfoster! Kränk henne, ni miserablaste av alla mänskor, och gör hennemer miserabel än ni! Låt mig slippa få se hennes skönhet och ljusa behag en gång till!Raka av henne håret och håll henne flintskallig ständigt! Jag vill aldrig se hennemera! Ge över den otrogna åt de eländiga missfostren! Håll henne ständigt i rep! Låtej henne bli lös! Lyd det rådet och håll henne bunden beständigt, ty eljest kan honvara otrogen er och bedra er som hon bedrog mig. Slit den slinkan med ränta!" Såtalade konungen inför allt folket. Två bödlar ledsagade henne till de stackarsspetälskas hop. Dessa fattade ej riktigt vad som egentligen hände. Hon grät, och hongjorde på envar ett ytterst hjärtslitande intryck. Ändå fanns det de som begabbade,hånade, spottade på henne och utnyttjade hennes vanära för att ha roligt på hennesbekostnad. Det värsta av skämten som man hörde hagla mot henne var detta: "Vemvet? Kanske du bland de spetälska hittar en ny junker Tristan men spetälsk?" Ettannat löd: "Får du ej syfilis bland dem, så får du åtminstone spetälska, och det ärbättre, ty det dör man fortare av. Eller kanske i ditt fall det därför är sämre?"När den som var blind hörde drottningens gråt genom hånet upprördes ochsargades hela hans själ. Häftigt kände han i sina ögon det enda som de alltjämt dögtill. Dock måste han till och med anstränga sig för att ej yppa den känslan i dettaögonblick.De stackars spetälska rådgjorde raskt sins emellan. Isolde var skön, och det varicke rättvist att anförtro henne åt någon av dem som därav kunde dra någon fördel.De ansåg det därför som klokast att låta den blinde få ansvaret för henne. Han kundeju icke se och på sätt bli medveten om hennes oemotståndliga skönhet, behag ochtilldragande väsen. Han kunde som en eunuck vara lämplig som ansvarsman förhenne. Sålunda lades i Tristans hand kopplet i vilket den otrognas händer på ryggenvar fastbundna. Och Tristan måste behärska sig. Han sade blott: "Drottning, gråt ickemer. Vi skall icke behandla dig såsom vår konung har gjort utan nog vara mildareoch mera mänskliga.""Tack," sade kvinnan men var för bedrövad för att kunna känna igen mannensröst.13