"Han var en vildman från skogarna, en stackars vanskapt och lytt stackarsokunnig slav, som tog livet av kungafamiljen i Uppsala.""Alltså en upprorsman?""Ja.""Men den kungafamiljen i Uppsala kom väl till makten blott genom ond list ochbrutalaste våld och ej genom lagenlig och trovärdig arvsrätt?""De var ändå konungar, och visst var det väl för styggt att ta livet av konungar,även om de var brutala och självkrönta?""Jag är ej all<strong>del</strong>es säker på det."Och för <strong>se</strong>nt fick den prästen klart för sig vem Vilgot var, och att det nog kundevara så skadligt att dryfta historiska saker i förtid, och särskilt emedan just denprästen var ganska okunnig.Men det att ingen klart kunde och ville berätta för honom all sanning om han<strong>se</strong>get ursprung gick honom på hjärnan, och han blev snart hård att hantera. Hans morvidhöll envist att hans fader varit en underbar Uppsalakonung, men då blev hanvred och slog till henne och skrek till sin egen moder: "Du ljuger!" och ville knappt <strong>se</strong>henne mera. Och vännerna fortsatte reta det grubblande barnet, som ej växte likasnabbt som sina jämnåriga utan verkade bliva en kortväxt person. Det var deras mestälskade lek med den lille: att grymt provocera den alltför lättretade till störstamöjliga ursinne, vansinne, desperation och besinningslöshet.Men en dag gick den leken för långt. Vilgot var då en tolvårig småvuxen spoling.Han tålde en dag icke längre att hånas och retas för mycket och drog då sin kniv ochbegravde den mitt i sin svåraste retstickas hjärta. Han blängde därefter omkring sigpå de nu helt dödstysta dåliga vännerna och väste fram:"Är det någon nu som mera tvivlar på att jag är kommen av nidingakonungenNidings familj?"Då fick vännerna skräcken och flydde från Vilgot och dräpte kamraten, detkallnande liket av den som mest anfört de andra.Och med oförminskat mörkt ursinne gick Vilgot med blodig kniv till sin moderoch sade:"Nu menar jag allvar. Vem är jag egentligen?"Alltför väl var<strong>se</strong>blev modern sin ende sons vanvett och önskade helst av alltomfamna honom, men han sade stopp:"Nej, mor Eivor, emellan oss två står den här röda kniven, som färgats ochfläckats av okunskaps blod. Kommer du mig för nära förutan att ha sagt migsanningen skall även lögnens blod flyta.""Min son, du vet ej vad det är du begär! O, jag kunde berätta för dig enhjärtskärande saga om en ytterst osalig krympling, som helt övergiven på sin öde ödag och natt blott skrek ut evigt ve över människorna! Men den smärtan har jag sommor rätt att bespara dig. Aldrig skall du lära känna din riktige bittre förbannadefader!""Då är du ej längre min moder.""O, hellre är jag ej din moder, än att du lär känna din ytterst morbideförskräcklige fader!"I vredesmod lämnade Vilgot sin moder för att aldrig <strong>se</strong> henne mera.Han gick nu till prästen och frågade honom:"Se här! Med den här färskt bloddrypande kniven har jag tagit livet av en somgrymt retade mig för att vara en oäkting. Hela mitt liv har min omvärld bedragit migmed envis tystnad om sanningen eller än grymmare retat mig med endast bitar avsanningen. Säg mig nu sanningen om du vill leva: var Volund min fader?"Lugnt svarade prästen:71
"Det synes mig att allas vilja att skona dig har gått för långt, ty vår skonsammatystnad om ditt eget ursprung tycks endast ha drivit dig galen. Du tvingar mig nu attgrymt avslöja sanningen och icke skona dig mera. Ja, Volund var din stackars fader.""Jag visste det! Ej hörde jag till en nidingakonungs familj utom genom minmjäkiga moder! Jag hade en man och en fri man och nidingakonungamördare tilläkta far! Jag är stoltare däröver än om jag verkligen varit en furste!""Min son, du har nu tagit hand om ditt öde. Du har själv spillt blod och dräpt dinegen lekkamrat blott för att komma ditt öde på spåren och stifta bekantskap med enenbart negativ sanning, ty din fader var olycksalig och tungt arvsbelastad. Det arvetär ditt nu. Mer säger jag ej om ditt öde. Men du är en biltog man nu, ty dittnidingsdåd ropar på hämnd och bestraffning. Om du stannar här är du aldrig merfri. Ge dig därför iväg ifrån Lund, där var människa känner dig. Sök dig tillfrämmande länder, där ingen än vet vem du är, och bli härdad och grym av naturensom världen, så att du kan trotsa den. Ty därför blott blev du född. Ge dig fort nuiväg, innan den arga rättvisan tar dig! Den söker dig redan. Den är redan utanfördörren. Olyckliga barn, fly för livet!"Och Vilgot fann alltför snart att prästen blott talat sant, ty han söktes snart i helaLund. Han fick smyga sig bort därifrån. I en gård stal han en vacker häst som hankänt vara bra <strong>se</strong>dan länge och åtrått, och på denna manrika brunröda hästrygg flöghan utan sa<strong>del</strong> till skogs. Han red länge i högsta galopp till allt vildare trakter, hanfortsatte <strong>se</strong>dan den följande dagen och kom snart till det vilda land som behärskadesav vilda rövarband i den nuvarande Göingebygden. Som han var en käck munterspoling och vacker dessutom trots sin ringa storlek togs han snart om hand av ettrövarband som liksom han blivit fredlösa blott genom helig berättigad vrede. Därhärdades han i ett skoningslöst hårt liv. Där lärde han kämpa för livet var dag av sittliv, och det var vad den gos<strong>se</strong>n behövde. Han hade förmågan att göra sig omtyckt avi princip vem som helst och ansågs snart som ett lovande hövdingaämne. Det fannsingen karl som var så flink med kniven i både försvar, praktisk nytta och lömskhetsom Vilgot. Han kallades snart Vilgot Varg, eftersom han, som han sade, hade tillfader en fri man.2. Vilgot JarlVilgot Vargs enastående, korta och hän<strong>del</strong><strong>se</strong>rika karriär blev otrolig. Vid <strong>se</strong>xtonår var han kapten, och var hamnstad i Östersjön darrade för honom. Medhäpnadsväckande ledarförmåga tog han över skepp efter skepp och hamnstad efterhamnstad. Han visste vad rättvisa var, och med den såsom me<strong>del</strong> blev han populäröverallt. Alla sjömän och kämpar som stred under honom bokstavligen dyrkadehonom, och när han var <strong>se</strong>xton år var han en obestridd härskare över varÖstersjökust, varje saltsjöhamn öster om Själland och varje flodmynning från Elbe tillTorne, från Torne till Lund, över varje dansk ö, Jyllands östkust och Götalandsvästkust upp till Göta Älv. Göta Älv endast och kusten norr därom gav ej skatt tillVilgot Varg.När han var <strong>se</strong>xton år beslöt han sig för att slå sig ner. Som sitt fäste utsåg han enö nära Weich<strong>se</strong>ls flods mynning. Det var just den ö som en gång varit tillhåll förKaspers barns ättlingar, huvudort för den manhaftiga drottning Oluvasnamnkunniga rike och vendernas säkraste fäste. När Vilgot kom dit fanns blottlämningar kvar, och det mäktiga Vendland var utan fast ordning och lag, utangrän<strong>se</strong>r och ledning. Men orten var alltjämt strategiskt av något intres<strong>se</strong>, och därbyggde Vilgot sin borg. Den blev snart hela Östersjöns me<strong>del</strong>punkt och mestberömda och mäktiga fästning. Men det som mest gjorde den borgen berömd varden kraftfulle Vilgots lagstiftningar.72
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt