Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Han var en vildman från skogarna, en stackars vanskapt och lytt stackarsokunnig slav, som tog livet av kungafamiljen i Uppsala.""Alltså en upprorsman?""Ja.""Men den kungafamiljen i Uppsala kom väl till makten blott genom ond list ochbrutalaste våld och ej genom lagenlig och trovärdig arvsrätt?""De var ändå konungar, och visst var det väl för styggt att ta livet av konungar,även om de var brutala och självkrönta?""Jag är ej alldeles säker på det."Och för sent fick den prästen klart för sig vem Vilgot var, och att det nog kundevara så skadligt att dryfta historiska saker i förtid, och särskilt emedan just denprästen var ganska okunnig.Men det att ingen klart kunde och ville berätta för honom all sanning om hanseget ursprung gick honom på hjärnan, och han blev snart hård att hantera. Hans morvidhöll envist att hans fader varit en underbar Uppsalakonung, men då blev hanvred och slog till henne och skrek till sin egen moder: "Du ljuger!" och ville knappt sehenne mera. Och vännerna fortsatte reta det grubblande barnet, som ej växte likasnabbt som sina jämnåriga utan verkade bliva en kortväxt person. Det var deras mestälskade lek med den lille: att grymt provocera den alltför lättretade till störstamöjliga ursinne, vansinne, desperation och besinningslöshet.Men en dag gick den leken för långt. Vilgot var då en tolvårig småvuxen spoling.Han tålde en dag icke längre att hånas och retas för mycket och drog då sin kniv ochbegravde den mitt i sin svåraste retstickas hjärta. Han blängde därefter omkring sigpå de nu helt dödstysta dåliga vännerna och väste fram:"Är det någon nu som mera tvivlar på att jag är kommen av nidingakonungenNidings familj?"Då fick vännerna skräcken och flydde från Vilgot och dräpte kamraten, detkallnande liket av den som mest anfört de andra.Och med oförminskat mörkt ursinne gick Vilgot med blodig kniv till sin moderoch sade:"Nu menar jag allvar. Vem är jag egentligen?"Alltför väl varseblev modern sin ende sons vanvett och önskade helst av alltomfamna honom, men han sade stopp:"Nej, mor Eivor, emellan oss två står den här röda kniven, som färgats ochfläckats av okunskaps blod. Kommer du mig för nära förutan att ha sagt migsanningen skall även lögnens blod flyta.""Min son, du vet ej vad det är du begär! O, jag kunde berätta för dig enhjärtskärande saga om en ytterst osalig krympling, som helt övergiven på sin öde ödag och natt blott skrek ut evigt ve över människorna! Men den smärtan har jag sommor rätt att bespara dig. Aldrig skall du lära känna din riktige bittre förbannadefader!""Då är du ej längre min moder.""O, hellre är jag ej din moder, än att du lär känna din ytterst morbideförskräcklige fader!"I vredesmod lämnade Vilgot sin moder för att aldrig se henne mera.Han gick nu till prästen och frågade honom:"Se här! Med den här färskt bloddrypande kniven har jag tagit livet av en somgrymt retade mig för att vara en oäkting. Hela mitt liv har min omvärld bedragit migmed envis tystnad om sanningen eller än grymmare retat mig med endast bitar avsanningen. Säg mig nu sanningen om du vill leva: var Volund min fader?"Lugnt svarade prästen:71