Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

hantverkarkunnighet närmade sig perfektionen. Så gingo tre år och försvann i detdunkla och outredbara förflutna.Han började allt mer och mer sakna sällskap. Han började att längta hett eftersällskap. Han önskade att det fanns någon som han kunde dela sitt liv med. Hanhade ihopsamlat kostbara för att ej säga omätliga skatter i guld, ädla stenar ochsjälvsmidda konstverk. Hans hem var en borg, och han saknade intet förutom enannan person att få dela sitt goda med. Men varje gång som han tänkte på detta ljödprästernas ord i hans minne: "Sky kvinnan som pesten! Hon skall bara göra digolycklig och ruinera ditt liv!" Ändå tänkte han ständigt på kvinnan och lekte medtanken på att det en dag kanske kunde med ens uppenbara sig en fattig nödställd ochutblottad, ödmjuk och ömskansvärd kvinna som bad just om hans hjälp och som hanallena just då kunde hjälpa.Dock saknade han med stor bitterhet klostret och bröderna samtidigt. Oftautropade han i sin ensamhet, smärta och saknad inför Gud och hela naturen, så atthela vildmarken genljöd av Volunds förtvivlade ve:"Präster! Hur kunde ni köra ut mig från klostret! Det var ju ej jag utan en av ersjälva som hade förbrutit sig! Hur kunde ni bära er så förbluffande gudlöst och dumtåt? Ni var ju Guds heliga präster! Av er har envar rätt att vänta sig medmänsklighet,värme, tålamod, vänlighet och överseende, kärlek och välvilja, men jag blev offret förera passioner, er illvilja, kyla, er dolda fientlighet, misstro och misstänksamhet. Föratt en i er skara förbröt sig mot mig och bevisade sig vara sådan som han allra minstborde vara, avlägsnade ni och försköt ni en oskyldig. Syndaren lever ibland er ännu,men det drabbade offret för syndarens brott körde ni ut ur klostret för gott. Var detsnällt eller rättvist gjort? Gud må förlåta er. Jag gör det inte."Så klagade han alltför ofta och grät understundom också. Men dock kunde hanäven ibland vara lycklig. Han umgicks med luftvärldens andar, och i deras sällskapfann han frid och lycka och ro. Det var särskilt en ande han umgicks med som var ettfeminint väsen som gradvis blev hans bästa vän. Och han talade till henne när detvar solsken och varmt vackert väder med friska glatt yrande vindar:"Vår värld är fullkomlig, och likaså är våra liv. Vad kan vi mer begära av livet?Jag samlar min skatt år för år och blir rikare och mera skicklig i mitt kära hantverk ännågon i nordvärlden. Jag lever ensam men fri, och dig har jag till sällskap. Jag lider ejav några bördor som ansvar för andra, familj, hustru och ofrivilliga plikter. Här levervi fria och glada i Guds rena fria natur. Allt är frid, frihet, renhet och ljus. Jag ärensam och kanske just därför så ytterst harmonisk. Jag störs ej av någon i arbetet, ochnär jag känner behovet av sällskap uppsöker jag skogarnas dvärgar och alver ochumgås tillräckligt med dem. Aldrig lider jag av alltför många omkring mig. Konfliktmed en medmänniska är det sista som jag måste utstå. Och är icke detta vårt fattigasträvsamma fria och rena naturliv perfekt, idealiskt och fullkomligt? Vad saknar vi?Intet, ty vi har varandra." Så talade han med sin andliga vän, och hon instämde helt ihans ljusa harmoniska meningar.Men en dag hände det något. En dag låg det något i vägen för Volund. Det lågöver stigen en ovanlig varelse. Varelsen var mycket mörk. Volund var just påhemväg och ville ej gärna befatta sig med något främmande väsen. Men detta varsådant att han av sitt samvete tvingades till att befatta sig med det. Det sällsammaväsendet råkade nämligen vara en kvinna. Hon låg där i vanmakt på vägen ochrörde sig ej. Volund var ej så omänsklig att han ej hade så mycket naturlig godriddersmansinstinkt och gentlemansdygd, att han nedlät sig till att försöka få liv i detveka vanmäktiga fruntimret. Han gick i land med att få henne uppväckt till liv. Honvar utsvulten och halvt ihjälfrusen. "Låt dem ej ta mig!" var de första ord som honsade till honom."Vem är det som inte får ta dig?" var Volund nog djärv till att fråga.43