hantverkarkunnighet närmade sig perfektionen. Så gingo tre år och försvann i detdunkla och outredbara förflutna.Han började allt mer och mer sakna sällskap. Han började att längta hett eftersällskap. Han önskade att det fanns någon som han kunde <strong>del</strong>a sitt liv med. Hanhade ihopsamlat kostbara för att ej säga omätliga skatter i guld, ädla stenar ochsjälvsmidda konstverk. Hans hem var en borg, och han saknade intet förutom enannan person att få <strong>del</strong>a sitt goda med. Men varje gång som han tänkte på detta ljödprästernas ord i hans minne: "Sky kvinnan som pesten! Hon skall bara göra digolycklig och ruinera ditt liv!" Ändå tänkte han ständigt på kvinnan och lekte medtanken på att det en dag kanske kunde med ens uppenbara sig en fattig nödställd ochutblottad, ödmjuk och ömskansvärd kvinna som bad just om hans hjälp och som hanallena just då kunde hjälpa.Dock saknade han med stor bitterhet klostret och bröderna samtidigt. Oftautropade han i sin ensamhet, smärta och saknad inför Gud och hela naturen, så atthela vildmarken genljöd av Volunds förtvivlade ve:"Präster! Hur kunde ni köra ut mig från klostret! Det var ju ej jag utan en av ersjälva som hade förbrutit sig! Hur kunde ni bära er så förbluffande gudlöst och dumtåt? Ni var ju Guds heliga präster! Av er har envar rätt att vänta sig medmänsklighet,värme, tålamod, vänlighet och över<strong>se</strong>ende, kärlek och välvilja, men jag blev offret förera passioner, er illvilja, kyla, er dolda fientlighet, misstro och misstänksamhet. Föratt en i er skara förbröt sig mot mig och bevisade sig vara sådan som han allra minstborde vara, avlägsnade ni och försköt ni en oskyldig. Syndaren lever ibland er ännu,men det drabbade offret för syndarens brott körde ni ut ur klostret för gott. Var detsnällt eller rättvist gjort? Gud må förlåta er. Jag gör det inte."Så klagade han alltför ofta och grät understundom också. Men dock kunde hanäven ibland vara lycklig. Han umgicks med luftvärldens andar, och i deras sällskapfann han frid och lycka och ro. Det var särskilt en ande han umgicks med som var ettfeminint vä<strong>se</strong>n som gradvis blev hans bästa vän. Och han talade till henne när detvar solsken och varmt vackert väder med friska glatt yrande vindar:"Vår värld är fullkomlig, och likaså är våra liv. Vad kan vi mer begära av livet?Jag samlar min skatt år för år och blir rikare och mera skicklig i mitt kära hantverk ännågon i nordvärlden. Jag lever ensam men fri, och dig har jag till sällskap. Jag lider ejav några bördor som ansvar för andra, familj, hustru och ofrivilliga plikter. Här levervi fria och glada i Guds rena fria natur. Allt är frid, frihet, renhet och ljus. Jag ärensam och kanske just därför så ytterst harmonisk. Jag störs ej av någon i arbetet, ochnär jag känner behovet av sällskap uppsöker jag skogarnas dvärgar och alver ochumgås tillräckligt med dem. Aldrig lider jag av alltför många omkring mig. Konfliktmed en medmänniska är det sista som jag måste utstå. Och är icke detta vårt fattigasträvsamma fria och rena naturliv perfekt, idealiskt och fullkomligt? Vad saknar vi?Intet, ty vi har varandra." Så talade han med sin andliga vän, och hon instämde helt ihans ljusa harmoniska meningar.Men en dag hände det något. En dag låg det något i vägen för Volund. Det lågöver stigen en ovanlig varel<strong>se</strong>. Varel<strong>se</strong>n var mycket mörk. Volund var just påhemväg och ville ej gärna befatta sig med något främmande vä<strong>se</strong>n. Men detta varsådant att han av sitt samvete tvingades till att befatta sig med det. Det sällsammavä<strong>se</strong>ndet råkade nämligen vara en kvinna. Hon låg där i vanmakt på vägen ochrörde sig ej. Volund var ej så omänsklig att han ej hade så mycket naturlig godriddersmansinstinkt och gentlemansdygd, att han nedlät sig till att försöka få liv i detveka vanmäktiga fruntimret. Han gick i land med att få henne uppväckt till liv. Honvar utsvulten och halvt ihjälfru<strong>se</strong>n. "Låt dem ej ta mig!" var de första ord som honsade till honom."Vem är det som inte får ta dig?" var Volund nog djärv till att fråga.43
"Min grymma familj, mina grymma föräldrar, min gräslige fader och minablodtörstiga syskon. De är alla fallna för maktens fördärvliga frestel<strong>se</strong>r och skyr ejnågra som helst me<strong>del</strong> för att få mera makt. De ville lömskt gifta bort mig med ensom jag absolut ej ville ha. Därför flydde jag paniskt till skogs, och här ligger jag nu,blodig, hungrig och fru<strong>se</strong>n. Ack, hjälp mig, om du är en hederlig man som ej vill göramig något illa.""Jag har aldrig gjort någon illa och vill aldrig göra min nästa för när. Jag är nogmera rädd för dig än vad du själv är för mig, ty man har en gång spått mig, attendast en kvinna var mäktig att göra mig illa, och du är en kvinna. Jag skall dock,emedan mitt samvete manar mig därtill, försöka att hjälpa dig så länge du ej gör mignågot illa. Men säg mig först: vad är ditt namn?""Jag är Eivor. Vad heter du själv?""Jag är Volund. Är du alltjämt jagad?""Nej, de har nog givit upp jakten och an<strong>se</strong>r mig vara förlorad. De gav nog uppjakten på mig i det ögonblick då jag själv sjönk ned i vanmakt och gav upp allt hopp.Om du hjälper mig har du därmed räddat livet på mig.""Jag kan <strong>se</strong> att du icke är vilken ung jungfru som helst. Du bär äkta och kostbarasmycken på händerna, hal<strong>se</strong>n och armarna, och dina drag vittnar klart om förnämtblod i ådrorna. Varifrån är din familj?""Ifrån öster från Uppsala.""Vad gör de här långt i väster?""De ville som sagt gifta bort mig, och den som de för sina maktsyftens skull villebinda mig vid var den mäktige fursten vid Viken.""Den unge tyrannen?""Just han.""Får jag fråga: vem är då din far?" Volund frågade detta försiktigt som om hanvar rädd för att få sina aningar alltför besannade, vilket han också strax fick."Min far är konung Niding i Uppsala."'"Niding! Den ökände falske ohygglige och infernaliske skurkusurpatorn! Om duär hans dotter och har flytt från honom, så hedrar det dig.""Vill du hjälpa mig?""Ja. Därtill tvingar mig samvetet, ty du är en stackars kvinna i nöd, och den mansom ej hjälper den kvinna i nöd som han möter är en nedrig niding. Det vill jag ejvara. Du skall bo hos mig, och jag skall icke göra dig illa. Dock anar jag att du skallbli mitt fördärv. Men det struntar jag i. Om blott mitt ömma samvete tillfredsställsstruntar jag i vad som må bliva följderna av att det tillfredsställs."Och han tog hem Eivor till sig och skötte om henne tills hon var helt återställdefter strapat<strong>se</strong>rna. Hon trivdes bra hos den flitige smeden och hantverkaren ochskötte väl om hans hushåll. Han fick nu <strong>se</strong> för första gången i livet sitt hem någotstädat, iordningställt, putsat och rent. Aldrig förr hade han haft det snyggt, men detblev det nu genom prin<strong>se</strong>ssans försorg. Och han fäste sig alltmer vid henne, och detrivdes bättre och bättre tillsammans.2. RingenTill slut en dag hade han fattat ett så stort förtroende för henne, att han blev djärvnog att öppna sig för henne och sjunga ut. Detta dristade han sig att avslöja förhenne:"Eivor, du ödmjuka dygdiga jungfru, nu har du så länge så väl skött om mittstackars hem, att jag vågar att fatta förtroende för dig och öppna mig för dig. Jag villfrån och med denna stund vara ärlig mot dig och ej gömma för dig något av vad jagtänker om dig. Hör nu en misogyn misantrops livs bekännel<strong>se</strong>.44
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5: avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96:
"Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt