Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Om du vill förskingra den? Aldrig! För övrigt, så skulle den blott återkomma pånytt i historien. Någon ful kattfisk, slamkrypare, ål eller marulk tog nog säkert handom den och gav den åter till människan i hennes snikenhet. Denna rings öde ochofärd och tyngd, makt och ansvar har kommit till mig, och jag må icke fegt dra migundan. Den stannar hos mig tills jag dör, och då skall din son få den.""Om det blir en son.""Om det ej blir en son blir det det nästa gång, och om ej heller då blir det följandegång eller någon gång. Det blir en son då åtminstone någon gång.""Men kanske ej genom mig.""Om det ej blir med dig blir det aldrig.""Det säger du nu."Och de skildes, och Sigfrid var ivrig att komma tillbaka till blodiga strider ochsegrar. Och med sitt argt flammande svärd fick han seger allenast var än han drogfram och hur dåliga odds han än mötte. Snart var alla vilda mongolstammar ochandra härjande lösa folk drivna tillbaka till Asien och till de ändlösa träsken ochstäpperna öster om Weichsel var de tyst försvann.Hans förbundsman vid Östersjökustens Jarlsborg var den kunglige Gunnar, enlike till Sigfrid i allt utom i Sigfrids vapen och ring. Sigfrid var som en Coriolanusmot Gunnar, som var som en Tullus Aufidius: om de två blev ovänner skulle ejnågon av dem komma undan med livet.Den kunglige askblonde ädle och långnäste Gunnar var sin gamle fader kungHelmers förstfödde och enfödde son, men han hade en syster, en jungfru så vackeroch skygg, svårtillgänglig och tilldragande och intagande som aftonstjärnan, dennyckfulla Venus. Hon var endast aderton år men såg äldre och mognare ut. Hon varmörkblond men vacker som oskulden, mjuk som en fe och behaglig som en idealiskgod moderssjäl. Sigfrids blick dröjde beständigt för länge vid henne ofrivilligt menobönhörligt och oåterkalleligt. Och denna blick för hans syster behagade Gunnar ihögsta grad.Och Sigfrid trivdes förträffligt hos denna familj och blev snabbt fosterbroder medGunnar. De krigade ständigt tillsammans och segrade ständigt tillsammans och gavåt varandra all ära för segrarna. När det behövdes och de fick en tillfällig kortvarigfred drog de hem för att vila och festa hos gamle kung Helmer och Gudrun. OchSigfrid blev alltmer förtjust, alltmer farligt förtjust och beroende av blida Gudrun,den milda och varma, som i allt var Borghilds, hans glömda frus, motsats.Ej tänkte han längre på Borghild när han var hos Gudrun. Han tänkte ibland:"Att jag ock älskar Gudrun betyder ej alls att jag ej längre älskar min fru, men nog ärGudrun vackrare. Jag lärde känna min Borghild för väl, men än är denna Gudrun engåta för mig."Endast en hövding lyckades Gunnar och Sigfrid ej avgjort besegra, och det varden vilde baronen i vilda Karpaterna Atle, en mörk mäktig broder till Borghild. Hanvisade aldrig sig själv men drog sig ständigt undan och lät sina män endast synas vidsmärre skärmytslingar. Sålunda kom det ej någonsin till någon större avgörandedrabbning emellan de blonda germanerna och Atles mörkare hunner, en hemlös vildhärjande stam som han gjort sig till härskare över och sålunda lyckats betvinga menej utan att själv bli härjande, hemlös och vild. Hans borg låg i de vildaste dystrastemörkaste mest svårtillgängliga delarna av skräckinjagande svarta Karpaterna, ochfrån hans hov spordes gräsliga rykten, som folk helst nog trodde var sagor.Men ej bara Sigfrid och Gudrun men samtliga märkte snart att de var kära, ochGunnar försökte att få sin vän Sigfrid till svåger."Vad gör det att du redan är gift med Borghild? De är ju blott kvinnor. Ju flerman är gift med, dess flere barn kan man ge världen, och vad är väl bättre än det?"Men den alltför förälskade Sigfrid var plågad av minnet av Borghildsförmaningar och hårda varningar och sade ärligt till Gunnar:94