avvaktade vad gubben Cato så skulle ge honom för dom, sade gubben heltgodmodigt:"Tristan, min gos<strong>se</strong>, allt är klart som korvspad. Naturligtvis är denna jungfrublott din. Om du icke gör henne till din är du världens mest inkompetentaförbannade kruka! Din far vill ju ej komma vid henne, och ni två älskar varandra. Såräds ej de himmelska gudarnas vrede, regeringens sönderfall, statens ruin, folketsvanära och din ätts utslocknande, utan älska Isolde! Det måste du göra. Du har ingetval, för hon väntar sig det. Ert förhållande och er tilltalande kärleks<strong>historia</strong> skall nogbli tragisk och kanske olycklig, men långt mer olyckliga skall era liv bli om ni låterkärleken bli och ej älskar varandra. Då skall din ätt utslockna och med den kanskevår världs allra ädlaste blod, ty vem vet? Då går era liv båda åt fanders, och alltrinner snöpligen ut och försvinner i sanden, och som prins av blodet med ansvar förhela ditt folk skulle detta på samma sätt torka ihjäl av pur ledsnad som du och dinmö skulle torka ihjäl som en trädgård i öknen som inte får vatten. Nej, du måsteabsolut göra Isolde till din. Strunta blankt i kung Markus och hans tomma äktenskap.Han är en nolla. I längden har han ingen större bety<strong>del</strong><strong>se</strong>, men din och jungfruIsoldes blir oerhörd om ni uppfyller er plikt och blott älskar varandra. Var inte en fegidiot. Tänk på framtiden och på din lycka, ditt folk och det härliga saftiga för alltidlysande drama som din kärlek till denna mö visst skall bli. Om du fegt underlåter attskaffa dig avkomma med henne vare du oduglig såsom en knöl och en vanheder förallt ditt kön!"Det var Catos uppriktiga råd till furst Tristan i dennes mest kinkiga situation ochmest brännande svåra personliga djupa problem; och hans gäst skulle nog tänka överhans ord med stor noggrannhet, allvar och djupsinne. Kort efter detta högst givandesamtal begav sig prins Tristan iväg. Han och Cato, den mäktige svulstige romaren,skildes som de bästa vänner, som mera än fader och son; och den åldrade Cato badTristan att medföra till fru Isolde en mycket personlig och välmenad hälsning frånhonom. Det lovade Tristan att göra. Så skildes de, och båda visste att de nog ej merskulle träffa varandra i detta liv mera.Så <strong>se</strong>glade Tristan med ett stolt fenikiskt högst sjödugligt fartyg tillbaka tillNorden. Hans goda fenikiska vänner var sådana att de ej någonsin svek honom.Skeppet som han hade kommit med var ganska gammalt och ruttet, så det kundeknappast igenomgå en resa till över stormiga Nordsjön; och därför fick han hjälp avsina fenikiska vänner som lovade hemföra honom till Norge med Herbert och allahans landsmän.En kulen novemberdag nådde de Norge, där Herbert och Tristan och deraskamrater ilandsattes. Havet var blygrått och skummande av ra<strong>se</strong>ri, blåsten pinadeansiktet, och föga hårdföra trogna fenikierna var ganska glada för det att de nukunde styra tillbaka mot södern. De ville ej ens ha betalning och icke den ringasteersättning av sin vän Tristan. Så gästfria och generösa var de mot en mänska som detyckte om. Och när skeppet försvunnit ur sikte mot söder, så inledde Tristan ochHerbert med sina kamrater sin vandring längs kusten mot hemmet.Tristans saga.1."Välsignade hemland, var hälsat! Var hälsade, ödsliga klippor och stormpintahedar, ofruktbara vildmark, oländiga steniga hårda terränger och fattiga utsugnahemjord! Var hälsad, o ljuvliga älskade härliga fattigdom! Älskade köld, blåst ochgisslande hagel och midvinterland, var välsignade! Ljuvt är att komma tillbaka tilldet kära helvete som man hör hemma i!"3
Så utbrast Tristan i hänförel<strong>se</strong> över det att få äntligen vara tillbaka påfosterlandsjorden.De första personer de mötte blev noga utfrågade av Tristan själv först och främst."Hur mår drottning Isolde?" var hans allra mest angelägna och ivriga fråga."Hon blir bara vackrare för varje år medan sorgerna, oron och lidandet tilltar hoshenne.""Vad lider hon då av? Vad sörjer hon då?""Vet ni ej, ädle herre, att konungens arvinge är stadd på resa till främman<strong>del</strong>änder? Man har inte hört något från honom på flera år, och mest orolig är fru Isolde,vars oro och sorg över Tristan gett upphov till misstankar och ont förtal iblandtarvliga människor.""Sörjer hon Tristan?""För mycket.""Dock har hon ej sörjt över Tristan så mycket som Tristan har sörjt över henne.Säg, gråter hon? Lider hon?""Ja, och allt endast på grund av sin oro för arvingen.""Ingenting är mera älskligt än sorgen. Blott mänskor som älskar kan sörja. Justörre och renare kärleken är, desto större är sorgen. Ty all kärlek medför denljuvaste varmaste sorg. Det kan Tristan minsann avge vittnesbörd om. Ingen har sörjtsom Tristan har sörjt sin Isolde när han nu i trenne år har varit utomlands. Ingen daghar gått för honom som inte mest har varit fylld av den ljuvaste mest melankoliskalängtan till hans kära fränka Isolde. Han har ofta gråtit sig vansinnig över sin saknadav drottning Isolde.""Vad vågar ni säga, min herre? Det språk som ni för är ju farligt och blottunderstryker de elaka rykten om drottningen som aldrig upphör att plåga vårt land.""Käre vän, vill du inte förstå att jag är själve Tristan som kommit tillbaka? Och attjag är kär i Isolde och alltid har varit det skall icke vara en hemlighet mera. Må helavår värld veta om det! Må varje man blygas som skyggar för sanningen, och må denvara förbannad som räds för att säga den! Sanningen är att Isolde och Tristan är ettoch har alltid så varit och skall så i evighet vara.""Om ni är herr Tristan har ni blivit galen, och om ni ej är riddar Tristan så är niän galnare.""Kärleken liknar mest galenskap för den som icke har <strong>del</strong> i den. Men just denkärlek som mest liknar galenskap är just den sannaste äktaste kärleken. Tro mig ochhäpna, min vän!" sade riddaren, och han gick vidare med sina vänner men lämnadebakom sig kvar en bestört och gravt orolig oskyldig borgare och man av folket sominte var gladd av tronföljarens ont förebådande och oförsiktiga tal.När de närmade sig kungens slott blev furst Tristan utom sig. Han greps av ettsådant ömt vemod att han, då de närmade sig den bekanta välsignade hemtrakten,ville helt överge vännerna och skynda före. Hans vänner försökte att kvarhållahonom, men han sade då:"Försök ej hindra mig från att flyga! Jag kan fastän jag ej har vingar! De känslorsom berget där ger mig, som tallen där fyller mig med som jag klättrade i såsom barnoch blev kådig av i en hel vecka och på hela kroppen, och som alla minnen avbarndomen och denna dal översvämmar mig med, ger mig starkare vingar änörnvingar! Låt mig få flyga! Ni kan icke binda mig nu! Mina vingar är sådana attingen mänska kan vingklippa mig!" Och han skyndade före de andra.Han stormade in genom byn och sprang utan att vila rakt upp till det avlägsnaslottet. Den vägen var lång och bestod endast av uppförsbackar. Helt andtruten,svettig och röd sprang han in i den fina idylliska trädgården. Där såg han självaIsolde. Han stannade.Hon tycktes ej bli förvånad att <strong>se</strong> honom plötsligt och dessutom svettig ochandfådd och smutsig och röd som en grovhuggen timmerman. När hon fått syn på4
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55:
honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57:
"Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59:
åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61:
5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63:
"Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65:
"Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66:
även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70:
"Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72:
Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74:
"Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76:
skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78:
"Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80:
Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82:
6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84:
"Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86:
"Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88:
"Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90:
Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92:
Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94:
"Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96:
"Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt