Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Så utbrast Tristan i hänförelse över det att få äntligen vara tillbaka påfosterlandsjorden.De första personer de mötte blev noga utfrågade av Tristan själv först och främst."Hur mår drottning Isolde?" var hans allra mest angelägna och ivriga fråga."Hon blir bara vackrare för varje år medan sorgerna, oron och lidandet tilltar hoshenne.""Vad lider hon då av? Vad sörjer hon då?""Vet ni ej, ädle herre, att konungens arvinge är stadd på resa till främmandeländer? Man har inte hört något från honom på flera år, och mest orolig är fru Isolde,vars oro och sorg över Tristan gett upphov till misstankar och ont förtal iblandtarvliga människor.""Sörjer hon Tristan?""För mycket.""Dock har hon ej sörjt över Tristan så mycket som Tristan har sörjt över henne.Säg, gråter hon? Lider hon?""Ja, och allt endast på grund av sin oro för arvingen.""Ingenting är mera älskligt än sorgen. Blott mänskor som älskar kan sörja. Justörre och renare kärleken är, desto större är sorgen. Ty all kärlek medför denljuvaste varmaste sorg. Det kan Tristan minsann avge vittnesbörd om. Ingen har sörjtsom Tristan har sörjt sin Isolde när han nu i trenne år har varit utomlands. Ingen daghar gått för honom som inte mest har varit fylld av den ljuvaste mest melankoliskalängtan till hans kära fränka Isolde. Han har ofta gråtit sig vansinnig över sin saknadav drottning Isolde.""Vad vågar ni säga, min herre? Det språk som ni för är ju farligt och blottunderstryker de elaka rykten om drottningen som aldrig upphör att plåga vårt land.""Käre vän, vill du inte förstå att jag är själve Tristan som kommit tillbaka? Och attjag är kär i Isolde och alltid har varit det skall icke vara en hemlighet mera. Må helavår värld veta om det! Må varje man blygas som skyggar för sanningen, och må denvara förbannad som räds för att säga den! Sanningen är att Isolde och Tristan är ettoch har alltid så varit och skall så i evighet vara.""Om ni är herr Tristan har ni blivit galen, och om ni ej är riddar Tristan så är niän galnare.""Kärleken liknar mest galenskap för den som icke har del i den. Men just denkärlek som mest liknar galenskap är just den sannaste äktaste kärleken. Tro mig ochhäpna, min vän!" sade riddaren, och han gick vidare med sina vänner men lämnadebakom sig kvar en bestört och gravt orolig oskyldig borgare och man av folket sominte var gladd av tronföljarens ont förebådande och oförsiktiga tal.När de närmade sig kungens slott blev furst Tristan utom sig. Han greps av ettsådant ömt vemod att han, då de närmade sig den bekanta välsignade hemtrakten,ville helt överge vännerna och skynda före. Hans vänner försökte att kvarhållahonom, men han sade då:"Försök ej hindra mig från att flyga! Jag kan fastän jag ej har vingar! De känslorsom berget där ger mig, som tallen där fyller mig med som jag klättrade i såsom barnoch blev kådig av i en hel vecka och på hela kroppen, och som alla minnen avbarndomen och denna dal översvämmar mig med, ger mig starkare vingar änörnvingar! Låt mig få flyga! Ni kan icke binda mig nu! Mina vingar är sådana attingen mänska kan vingklippa mig!" Och han skyndade före de andra.Han stormade in genom byn och sprang utan att vila rakt upp till det avlägsnaslottet. Den vägen var lång och bestod endast av uppförsbackar. Helt andtruten,svettig och röd sprang han in i den fina idylliska trädgården. Där såg han självaIsolde. Han stannade.Hon tycktes ej bli förvånad att se honom plötsligt och dessutom svettig ochandfådd och smutsig och röd som en grovhuggen timmerman. När hon fått syn på4