Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

ärelöse och helt värdelöse och ömklige stackare, som alltför tydligt var helt bakomflötet och fullkomligt galen, att han var furst Tristan, den ädlaste av alla riddare, ochdet på fullaste allvar! Nu var måttet rågat! Nu skrattade till och med drottningenmed hela hovet åt sin stackars konung, och galningen skrattade även, och dåren ochdrottningen såg på varandra och skrattade lyckligt tillsammans. Och kungengenerades. Ingen förstod mera väl än han själv att han hade gjort bort sig. Närskrattparoxysmerna äntligen började avmattas i kungens sal röt han raskt ochbestämt: "Kör nu ut denna galning, så att vi ej mer måste blygas, generas och kännaoss alltför besvärade av hans opassande och otillständiga nonsensprat!" Galningengenmälde genast:"Jag kan faktiskt gå härifrån med gott samvete redan, ty snökvinnan har jag gjortlevande redan.""Säg då åtminstone, tok, vem den snökvinnan är!" skrek nu konungen, ty det varsnart slut på hela hans tålamod."Det skall jag säga dig, fader och konung i dårskapen, att denna snökvinna vardetta hov, detta slott, detta land, denna stad, detta folk och du själv och din hustru.Ni var alla frusna i hjärtat och har alla varit så alltsedan ni gjorde slut på en vackeroch underbar kärlekshistoria emellan en ung man och en viss ung mö som var blond.Sedan den goda starten på kärleken våldtogs och lystes i bann har ej någonting mervarit roligt i denna olyckliga Nord. Men idag har ni skrattat, ty just denna kärlekenhar åter skymtat svagt om blott i ett litet ögonblick, och därav har Jotunheimensfjälltoppar och dess mest djupfrysta glaciärer så smått börjat smälta. Och därmed ärmin uppgift fullbordad. Jag har fått se att min snödrottning ännu är lika betagandesom hon i evighet jämt skall förbli, och att hon när som helst än kan fås till att smälta.Den galne har fullgjort sin plikt och kan gå."Och han gick. Och kung Markus förblev i ett tillstånd av grubbel i veckor ochmånader efter den galnes besök. Vad han grubblade över var om en toks prat skulletagas på allvar som Guds egna gåtfulla ord, eller om dårens prat skulle avfärdas somrent blaha och idiotnonsens. Men den sköna Isolde var på gott humör, glad ochöppen och hjärtlig, tvärt mot vad hon förr brukat vara, och lycklig och glad tyckteshon nu förbli lika länge som konungen grubblade. Och kanske var hon belåten avjust samma orsak som konungen grubblade över. Hon var ju den enda som tycktesha kunnat förstå och samtala med dåren på hans eget språk.Den vansinnige blev så fort han åter kom ut ur slottet bejublande mottagen avdet på skojarhumör alltid varande folket. De gycklade med honom och hade roligtmed honom tills de till slut sparkade ut honom från kungens stad. Och han syntesdärefter ej mera i grannskapet och glömdes småningom bort av envar utom en. Enkom alltid ihåg den vansinniges korta besök, och det var själva drottningen.Men emot söder begav sig två pilgrimer, och det var Tristan och Herbert."Men kan du förklara för mig varför du inte kunde förbli litet längre vid hovetoch träffa din älskade en smula mera?" Så plågade Herbert sin vän, som lugntsvarade:"Spänningen hade om jag hade stannat lätt blivit för stor. Om jag stannat ochumgåtts med henne mer öppet och närmare hade blott gamla sår upprivits, ochdärmed hade jag kanske på nytt skadat drottningen och kanske även mig själv. Nej,vårt möte var tillräckligt ljuvt som det var, ty hon kände igen mig, och hon kundefråga mig vad hon helst önskade veta och det utan att någon alls genomskådade oss.Om vi hade vågat gå längre, så hade det medfört betänkliga risker för alla. Men justför att vårt återseende var så korthugget och knappt, var det så rent, gudomligt ochljuvligt och himmelskt. Ej var något mänskopars kärlek mer ren och gudomlig än våri det ögonblick då vi inför hela världen fick prata vårt språk utan att världen fattadedess djupa mening och därför tog anstöt av det. Fastän hon är min syster är vårkärlek renare än något människopars i historien!"29