Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

komma! Det är ju nu redan två månader sedan han for! Syns ej något vitt segel påfjärden? Kan du icke känna igen Herberts båt?"Och allt tristare och monotonare för varje dag tyckte sköterskan att hennessamma nödvändiga svar lät: "Jag känner igen Herberts båt när jag ser den, och ännuhar den icke kommit i sikte. Jag ser varken vitt eller svart segel någonstans, utom avfarkoster som är långt mindre än hans och som icke har ärende hitåt."Och då utgöt Tristan sin smärta och sorg, som för varje dag blev alltmerjämmerlig bara:"Ack, kommer hon icke? Hon måste dock äntligen komma! Mitt liv rinner borthär i denna förbannade sotsäng! Det är bara hon som kan rädda mig! Aldrig var jagnågon människa utom i hennes livgivande sällskap! Jag levde ej utom hos henne!Hon gav mig all kraft, allt mitt liv, all min glädje och hela min livsenergi. Utan hennevar jag alltid intet, och nu utan henne kan jag endast dö! Aldrig älskade någon enkvinna som jag älskat henne! En kvinna var aldrig så älskad som hon var av mig!Varför fick jag ej älska min syster? Ack, varför fick vår vackra heliga kärlek ejfortsätta? Varför får brodern ej älska sin syster? Vad är det väl för idiotisk ochkortsynt och grym konvenans som förbjuder en så äkta kärlek som hennes och minvar? Ack, hon måste komma tillbaka! Vi måste få älska varandra igen! Annars dörjag, och det är ett faktum."Då kunde hans sköterska svara:"Du är hennes broder, och hon vet ej om det ännu. Hur kan du se din syster iögonen åter med det på ditt samvete att du ej avslöjat för henne än hennes identitet?Och om hon en dag trots allt får veta det har du själv sagt att hon kommer att dö.Kan du se henne utan att avslöja sanningen? Och kan du avslöja sanningen?""Ack, du har rätt," kunde då Tristan blott konstatera i ännu mer klagande toner."Det är ett olösligt problem. Jag kan ej säga sanningen till henne, och icke heller harjag rätt att dölja den för henne, om vi skall träffas på nytt ännu en gång. Så måste jagdö innan hon kommer till mig. Tag livet av mig, stackars orörda hustru! Tag livet avmig medelst lögner, förrän hon får se mig! Säg till mig att seglet är svart, så skall jagresignera och dö. Säg att seglet är svart, om det så ock är vitt, så skall jag dö av sorginnan drottningen kommer. Och medge att seglet är vitt blott om det är obönhörligthopplöst och mördande svart, ty om seglet är svart finns det inget hopp mer för dendöende Tristan, som då intill slutet minsann måste hållas vid liv medelst lögner sålångt lögner räcker och håller. Det är att med konstgjorda medel fördröja ochuppskjuta döden, men när han får veta att seglet är svart finns ej någonting merasom kan hålla Tristan vid liv."Under tiden kom Herbert till Norden. Han hade svår otur på färden, ty väldigastormar på Nordsjön behagade hårt motarbeta den djärve. Han drevs först tillEngland och tvingades av en förfärlig nordöstanvind följa dess kuster mot norr tillshan kom in i Forthviken. Där måste han och hans män reparera sitt skepp, och när deåter lämnade land möttes de av en så svår sydostan, att de mot sin vilja blev tvingadevidare norrut. Till slut kom de dock via Orkney och Shetland till Norge, men då varde gruvliga vintersnöstormarna över dem, och hellre då än att fortsätta sjövägenlämnade männen sitt skepp i Hardanger och började vandra tvärs över Hardangersomätliga vidder mot öster. De kämpade mot oupphörliga snöstormar, och fem avsjutton gick åt, men de övriga nådde dock Viken till sist. Dock var Herbert svårtskadad vid det laget. Han hade brutit ett ben vid ett fall i en klyfta, och det hade hanicke helt låtit läka sig. Nödtorftigt och provisoriskt lät han sina vänner se om det ochspjäla det, men icke lät han dem bära sin hövding på bår särskilt länge. Hanvandrade hellre på armsönderskavande flisrika kryckor. Så snubblade han genomdalarna och över fjällen tills han kom till konungen sjuk och febril. Och han föll nerpå knä, slängde kryckorna från sig och avgav inför kung och drottning en fullständig33