Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Och här i denna dal i denna stuga fann Tristan med sin mö Isolde sin boning ochhamn. Här begynte de leva, och här kunde de ostört älska.3.Det var en klar vårdag som en dag Isolde bekände att hon var gravid. Och detvar samma dag fast på eftermiddagen som Tristan med ens plötsligt äntligen återficksynen. Han hade då varit blind länge. Hans snöblindhet hade då varat så länge atthan hade oroat sig för att han kanske ej alls skulle återfå synen.Men synen kom åter, och Tristans blå ögon blev åter klart strålande, livliga,djupa och innehållsrika. Den dagen blev till en välsignelsegivande lyckodag för dem.Tills vidare hade Isolde försörjt dem som jägare, men nu blev Tristanfamiljeförsörjaren, och han blev mer effektiv såsom jägare än vad hans fru hade varit."Min älskade, detta är vårens och vårt nya hemlivs begynnelse. Aldrig i minvärsta blindhet och hopplöshet kunde jag ana att världen och livet vid ögonensöppnande skulle med ens visa sig så otroligt charmerande, skönt triumferande ochöversvallande vackert. Men vackrast av allting är du, min Isolde. Jag mindes dinskönhet, men jag har ej sett den på länge, men du är långt vackrare nu än vad jagnå'nsin drömde i mina mest idealistiska drömmar. Hur kommer det sig? Vad har jaggjort för att plötsligt få en så ofattbar lycka på halsen?""Min älskade, lyckan är min, all din lycka är min, all vår lycka är min, ty vi harblivit tre. Det är undret som övergår samtliga under, det största i världen, somensamt är nog för att göra all världen till enbart ett paradis. Lyckan är vår,ödesbroder och make, och vi måste för att ha fått den på något sätt ha gjort oss bådaförtjänta av den. Det är bäst att ej komma med invändningar."Och i vildmarken på en av de första jakterna mötte han skyddsängelnkungsörnen. Denna skar han nu ett brev åt och sände iväg honom med dessa ord:"Far iväg och sök rätt på min Herbert och led honom hit!" Och på brevet av näverstod ristat: "Följ örnen till mig." Och det tog icke mer än en månad för Herbert attpilgrimsklädd komma till dem. Då var alla tres lycka fullkomlig.Själv skar Tristan pilar och pilbåge, och av Isoldes hår tvinnade han bågenssträng. De slog elden av flinta och höll i ett särskilt hus utanför eld alltid brinnande.De levde primitivt och det till ytterlighet, men de klarade sig, och de kände sigtrygga. De kände ej fruktan för världen inför denna sjö, denna fria och vilda natur,denna renhet och frid överallt och den helighet i denna dal, som Guds aldrig av ontblod bortjagade närvaro framkallade.Men när sommaren kom kom den välbyggda kojans rättmätige ägare dit. Det varen eremit. Då var Herberts hus närapå färdigt. Den helige gudsmannen hade självmed egna händer byggt kojan som tillflyktsort åt sig för sommaren. Där hade hantänkt i ensamhet umgås med Gud i from botgöring, fasta och bön under intryck avsommarnaturen, dess ljus och dess prunkande skönhet. Men när han fick stiftabekantskap med de tre personer som bosatt sig i hans kapell blev han glad och baddem att för all del bo kvar. Herbert inbjöd den helige att bo med honom i det nya hussom han just hade färdigbyggt, vilket ock prästmannen gjorde. Och han kom rätt välöverens med den öppne sällskaplige och lättillgänglige varme och ärlige Herbert.Hans ankomst till dem var för dem som en gudasänd gåva. Nu kunde ju genomGuds egen försyn Tristan viga sig till sin Isolde. Och gudsmannen vigde dem gärna.Han bodde hos dem ännu när deras barn kom till världen. Det var en skön välskapadkraftig krabat som de gav namnet Volund. Och aldrig var de mera lyckliga. Nu visstede, att det ljus och den lycka och den harmoni som föreningen mellan dem gav varsom allra mest fullkomlig. Den ljuva mjuka och sköna och blonda Isoldes förlossninggav till och med henne ej särskilt ohyggliga plågor.16