Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

snart kunde förstå Tristans tankar och teckenspråk. Denna örn blev Tristansnärmaste vän och mest nyttiga tjänare. Örnen kom ofta med någonting matnyttigt tillden landsflyktige så att han fick något att uppehålla sitt liv med. De sov även oftatillsammans på så sätt att örnen beskyddade Tristan från kyla. Så levde tronföljarenfredligt hos örnarna i några månader, som han mest tillbringade med att fundera.Han tämjde sin örnvän och lärde den vilda köttätande fågeln att verka sombrevduva. Snart kunde kungsörnen till och med nästan förstå Tristans språk. En dagvågade Tristan att skicka sin vän på ett uppdrag. Han skar in ett brev i ettbjörknäverstycke och band detta brev vid sin gode väns fot. Tristan sade: "Min vän,flyg med detta till min bäste manlige vän. Endast du med din andeblick kan spåraupp honom. " Och örnen lyfte och hade förstått.Hur det kom sig vet ingen, men en dag kom en väldig örn till det ställe därHerbert med sina kamrater framlevde i fredlöshet. Örnen slog ner någon bit ifrånHerbert och började slita i remmen som höll Tristans brev på dess plats. Remmenbrast, örnen tog det i munnen och flög rakt mot Herbert. Han släppte det ner framförfötterna på honom och hade slagit till honom med vingen i ansiktet om han ejduckat. Men örnen flög icke iväg utan satte sig ned i ett träd. Herbert rullade uppnäverbladet och läste en fråga med underskrift: "Lever Isolde?" och namnet varTristan. Den trogne förstod och skrev genast på samma naturpergament några ord,varpå han slängde det åt den mörka och farliga örnen som snappade upp det med engång och lyfte ej utan att än en gång nästan ha slagit brevvännen med vingen iansiktet. Örnen flög rakaste vägen till Tristan som läste de två ord som gav honomsvar på hans fråga. Så läste han: "Isolde lever," och blev bortom vettet av lycka ochsalighet, fröjd och förtjusning. Han dansade ut på de ödsliga vidder och skrek så detdånade, ekade och aldrig dog mellan Glittertind och Galdhöpiggen: "Säg, hör ni detalla? Min älskade lever! Hon lever! Isolde är ännu vid liv! Hon är min, och hon lever!Vår kärlek är ej ännu hopplös och skall aldrig bli det! Vår kärlek skall leva så länge nidystra och mäktiga fjäll ännu tronar på jorden! Hon lever och hon skall bli min! Honskall komma till mig, och jag skall även komma till henne! Vi skall komma samman!Ha ha! Hon är ännu vid liv, min Isolde, mitt livs enda kärlek, som är större än helavärlden!" Och Tristans förryckta och dånande lyckorop och mäktigt sjungande starkalycksalighetsskrik flögo ekande mellan de massiva bergen från fjälltopp till fjälltoppoch ekar där ännu, ty aldrig har någon så jublat. Men detta hans jublande tystnadefort när han plötsligt blev snöblind. Då insåg han att han var tvungen att uppsökamänskorna åter.Han bad sin vän örnen: "Ack, svik mig ej, fast jag är blind! Var mig alltid inärheten. Vaka, bevaka och iakttag mig vad jag än gör och var jag än är. Håll digundan från mänskorna när jag är bland dem, men släpp aldrig Tristan med blicken!Ty Tristan behöver dig såsom sin skugga och skyddsängel tills han får åter sinälskade och kanske även därefter."Och Tristan begav sig, och örnen var med honom. Snart kom han åter blandmänniskor. När han var ensam var örnen hans ögon, men när han kom i mänskorssällskap bevakade örnen hans väg.Han beslöt nu att ta sig tillbaka till Viken. Han sade ej mer vem han var utanspelade galen, och i detta spel hjälpte honom hans blindhet. Han var en erbarmligoch stackars fatal uppenbarelse i sina trasor, med haltande gång, utan skor och medsår på de kantstötta benen, där hålen på byxorna helt konkurrerade ut tygetsskyddande verkan, med skäggstubb på hakan och ovårdat stripigt och nerlusat hårsamt en skärm över ögonen, så att ej någon person någonstans kunde känna igen deså förr vackert lysande klarblåa ögonen. Allt i hans väsen blott väckte bedrövelse,olust och medlidande med hans alltför patetiska ytterst frånstötande vidrighet. Alladrev gyckel med honom och det med grimaser av äckel. Han sjöng som sin visa att8