Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Jag har själv format mitt öde och valt det. Du kan ej befria mig från det. Komåter när Eivor är havande. Till dess har vi ingenting med varandra att göra.""Är du kanske bitter på mig för att Eivors barn tillhörde mig?""Ej på dig, men på Eivor. Jag vill aldrig se henne längre.""Men är det då ej mycket bättre att hon föll för mig än att hon föll för vem somhelst?""Innan jag visste vem hon hade fallit för fanns alltjämt den chansen kvar att honvåldtagits helt mot sin vilja. Nu vet jag att hon föll helt frivilligt, och jag kan aldrigmer se henne utom som en fallen kvinna.""Men varför vill du ej berätta för mig vad du vet om den spårlöst förloradekronprinsen?"'"Därför att det kommer att kosta mig själva livet.""Och varför?""Förstår du då inte? Har du icke lovat att av daga taga den man som krökt ettenda hår på den rene oskyldige konungasonen?""Du menar väl inte att...""Jo, det är just vad jag menar. Jag mördade gossen, och nu vet du det. Du ärskyldig mig att bli min bane. Jag stannar på ön tills du gjort det. Om du icke gör detså dör jag på ön.""Jag tror ej vad du säger. Du har blivit snurrig. Du kan icke på något sättövertyga mig.""Kan jag det inte? Se här! Här är svärdet som Nidingen stal ifrån mig och som jagövertalade kronprinsen att ge mig åter! Har du icke sett den konstmässiga utsöktavita pokalen vid hovet som gjordes av kronprinsens tänder och kranium, som tackför att han alltför godtroget återgav mig mitt avgudade svärd? Och här har du denflaska som jag själv har fyllt med den menlöses blod. Vill du smaka?""Jag drar mig tillbaka. Vad jag här har sett, hört och upplevat övergår alla defasor som jag i mitt liv varit med om. Jag fattar det inte. Jag har inget mer här att göraidag. Stackars ädle förbannade Volund, farväl för den här gången.""Kom ej tillbaka om inte för att ta mitt liv!""Var du lugn. Ditt straff blir mycket värre än så."Volund sade ej mera, och Oskar teg även när han återvände till fastlandet underen mulen och av ilsken kylande vind pinad himmel, som icke var nådig.I Uppsala var allting öde och dystert. Folk satt rädda hemma och tryckte. Denmördade kungen begravdes i stillhet i smyg utan pompa och ståt av de godtrognaprästerna. Drottningen låg alltjämt medvetslös, omgiven av dystra tårögdatrotjänarinnor. Och Eivor satt ensam på sitt rum och grät.Sakta knackade det på den barnlösas dörr. Det var Oskar. Han steg sakta in.Ingen vågade längre bevaka den tungt ödesdrabbade borgen, och Oskar var hemma igården se'n gammalt med alla dess gångar och vindlingar."Tillåter ni att jag inträder?""Ja.""Jag har talat med Volund. Han vill icke bli landets kung. Han ger över all maktsom jag erbjudit honom åt den som vi ännu ej vet om du har blivit havande med.""Han vill sona sitt brott mot min broder. Jag visste att han var den ende av osssom var ädel och manlig och kunglig.""Du vet alltså allt?""När jag för första gången såg bägaren kände jag genast igen min brors panna.Det brottet mot oss är hämnd nog för allt ont vi har åsamkat Volund. Men vad skallvi göra med Volund? Han kan ej bo kvar på sin holme. Hans uppgift är fylld. Hanhar slitit tillräckligt för oss.""Jag är tvungen att förr eller senare, snart helst, ta livet av honom.""Och varför?"67