Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

skröt värre än den som förr skrutit som värst, och värst skröt alla Vilgot Vargskämpar. Så het blev den rusfyllda stunden av skrävel och skryt, att det enda somfattades var ett uppfriskande slagsmål, och det tycktes blott bli allt meröverhängande. Då tog den erfarne Tor vist till orda och sade:"Vän Vilgot, jag fruktar att dina kamrater här icke skall nöja sig med någotmindre än att i praktiken bevisa sin manhaftighet. Då vet jag just ett ypperligt sätt förer, Vilgots män, att just bevisa er duglighet på. Ni vet väl att i Norge regerar i Vikenen fruktansvärd furste med trolldom och terror som ingen kan rå på och icke enskomma inpå. Kan ni klara den boven är ni världens yppersta folk, och då skall allatro er."Den utmaningen blev förstås genast antagen, och redan följande år var det somVilgot Jarls flotta gav sig mot Norge.Vid Bohusläns fjordar fick de redan känning av norrmannens trolldom, ty därfick de en sådan nordanstorm över sig att tio skepp drevs till kusten, slogs sönder tillspäntved och många man drunknade. De styrde utåt till havs då i stället men drevsav den djävulska stormen så hårt att snart tio skepp till var försvunna på Nordsjön.Då började somliga tvivla re'n på företaget. Men vädret slog om, och nu kom det ensunnanstorm som var så hård, att förrän de haft tid att besinna sig och återhämta sigefter de gräsliga nordstormarna drevs de starkt mot den sydnorska kusten, och tioskepp till gick i kvav där och med dem ett hundratal man."Du har otur på färden," förkunnade någon till Vilgot."Än har vi man kvar.""Men vi blir bara färre.""Om än vi blott vore ett dussin skall vi ändå intaga Norge."Då bröt åter nordstormar ut, och de drevs bort från Norges försmädliga kust,men nu hade de lärt sig det ena och andra. De länsade undan, men nu bar det sigicke bättre än att de gick rakt på de ganska förrädiska bankarna utanför Skagen, somdet heter numera. Där gick fem skepp sina sorgliga öden till mötes, och hundratalsmän försvann ömkligt i vågorna. Och nu blev till och med Vilgot ifrån sig av vredeoch sorg. "Skall olyckorna aldrig ta slut!" Åter styrde han norrut, men östliga stormardrev ut honom snart på Atlanten. Och där försvann ännu ett skepp."Kan vi ej ta den nidingen inne i Viken skall vi ta den boven på land. Vi får ankravid Nidaros och ta oss över och genom den norska fjällvärlden."Och de for mot Nidaros. Då blev med ens vädret med dem och för dem. TillNidaros hade de medvind allenast. Där ankrade de, och där började deras oändligamarsch över fjällen. De gick över Rondane och tog sig ner genom Gudbrandens dal.De var tre hundra man när de startade den långa marschen, och de var blott tvådussin när de kom fram. Men fram kom de och kamplystna än.Onde Håkan Jarls borg, som regerade Norge, var ett ointagligt men dystert rättstinkande näste och fäste. De drog sig dock ej för att kalla ut Håkan till strid. Dennehånade dem, och han ropade till dem från vallen:"Vad är ni för dårar? Har ni icke lärt er av era förluster av trettiosex skepp ochnärapå två tusen bröder vad jag är för en? Jag kan låta förinta er på en trekvart! Villni verkligen slåss? Ni får annars fri lejd hem till mamma.""Din ärkeknöl och charlatan," skrek nu Vilgot, "vi är ju blott här för att kuva digoch kuva Norge med dig, ty det har vi strängt lovat vår frände i söder kung Tor.""Röde Tor? Den bastarden! Den flugskiten! Löften till sådana bör icke hållas.""Men vi håller vårt! Vill du slåss, eller blir du vår fånge?""Ni blir mina fångar, bedrövliga dönickar, som icke alls duger någonting till, eraslashasar och föga uppbyggliga praktexempel på fåfänga! Ni skall få bita i gräsetförr'n dagen är slut!"Och så stundade de tjugofyras strid mot en förintande övermakt på några tusen,men de tjugofyra gav inte ett ögonblick vika. De stred, och hur stred de ej! Snart74