Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Brangwayne, som följt med henne hemifrån Norden, samt Tristans gemål som varmörk men som hette Isolde som hon. Och hon sade till dessa:"Ni vet alla den hemlighet som Tristan delgav envar utom mig. Ni vet alla vadorsaken var till att Tristan försakade mig. Ve er alla om ni ej berättar det för mig! Nimåste nu avslöja sanningen för mig när Tristan är död.""Är han död?" Det var Herbert som vågade fråga."Han är lika död som en slaktad och flådd stackars val. Ser ni ej hur hans blodbörjar stelna och levra sig och bli till korvar och kakor? Han är icke mera vid liv, ochdet är någons fel."Då sköt det fram en blixt i den andra Isoldes mörkt brunsvarta ögon, och hondjärvdes säga:"Jag skall tala om Tristans hemlighet för dig, du arma. Du önskar ju dö liksomhan. Aldrig hade han dött om han icke själv velat det. Han var förvekligad genom sinkärlek till dig, och han dog av den svagheten, vilket nog du även kommer att göra.Så lyssna då! Hör Tristans hemlighet!" Längre än så kom hon ej innan Herbert kombakifrån och lade handen på munnen på henne. Han yttrade: "Tig! Du kan bli hennesbane!" Men hon slet sig lös, och hon fortsatte:"Har redan Tristan förgåtts genom mig kan hon göra det även. En till är av ringabetydelse. Tristan och hon kände kärleken. Jag har ej någonsin älskats och ej hellerälskat. Jag kan ej förstå hans och denna frus galenskap, och det skall bli mittsannskyldiga nöje att utföra plikten att avslöja och att kurera den en gång för alla.Herr Tristan, min fru, var er köttsliga broder. Hör på nu och blygs! När ni levde iskogen och älskade var det en broder som låg med sin köttsliga syster. När Tristanfick veta det en dag blev blygseln och skammen så stor för den fege att han sedan ejkunde uthärda åsynen av er person mer. Han flydde från er. Han försökte att flyifrån sanningen, men denna lämnade aldrig den fege i fred, och en dag hann den upphonom och tog hans liv. Och den sanningen, frun, var ni själv. Det är ni som har tagithans liv. Han gav er all sin kärlek, men den kan man aldrig ge bort utan att den manger den åt tackar för gåvan med att taga livet av givaren eller åtminstone krossa hanshjärta. Ni var bror och syster, och ändå har ni gått tillsammans och avlat ett barn.Blygs och skäms, frun, så länge ni än måste leva! Det är vad man kan kalla höjden avblodskam. Jag kan bara säga att jag tycker synd om det barnet. Det måste ha bliviträtt vanskapt. Men om ni har någon partikel av hut i er kropp tar ni livet av er, ochdet snarast!"Isolde den blonda stod orörlig. Hon bibehöll väl sin fattning och sade med lugn:"Om Isolde och Tristan var syskon, vem var deras fader? Om ni vet så mycket såborde ni ock kunna komma med starka belägg och bevis för er utsago."Den som nu talade var konung Markus."Du arma oskyldiga drottning, er fader var själve kung Arthur av England."Då bleknade drottning Isolde. Hon bleknade kraftigt, och alla blev varse därom.Alla tystnade och såg på henne.Med ens stod allt klart för Isolde den blonda. Hon såg och förstod hela sanningenpå ett kort ögonblick. Hennes och Tristans gemensamma ursprung stod solklart förhenne. Den sköna gudomliga ljuva förskräckliga gräsliga och outhärdliga sanningenstack genom henne som hennes livs allra mest smärtsamma svärd, och en andrasträng brast i det bräckliga sårbara hjärtat. Hon tog sig för hjärtat med handen ochsänkte sitt huvud. Då skyndade Herbert fram till hennes sida. Hon sade:"Om vår fader var konung Arthur, så kan vi dock icke ha haft samma mor. Minmor var häxan Morgan le Fay, och hon var den mest sluga och lömska och ondabland kvinnor, och en sådan mor kan ej Tristan ha haft."Herbert sade: "Det stämmer. Ni var bara halvsyskon. Tristans mor var drottningGunvor."38