Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

skändliga fru, och hon sände den till sin son Vilgot. Den följde med honom i graven iRhenflodens vågor.O Gud, tydligt ser jag din tanke. Det är icke troligt att det finns en ättling tillVilgot, men om han finns skall tecknet vara på hans ädla identitet att han på någotsätt genom någon försyn råkat få Volunds kärleksring i sina händer. Och så tror jagpå dig, gudomliga rättvisa världsöde, att denna ättling skall finnas, och att Volundsring kommit ur vågen och hamnat på denna utsedda ättlings välsignade hand. Nigudomliga andar som aldrig skiljs från er odödlighet må härmed leda mig, och måmin starka tro på livets ödes oslagbara rättvisa storsint förverkligas genom ert stödoch er goda försyn!"Och då skrattade himmelen. Molntäcket splittrades, solen for skrattande fram,och den nyss hårda blåsten blev munter och frisk, och den lekte med skummandevattnet. Och glad i sin håg lade Odin ut årorna och satte ut ifrån holmen med svärdeti aktern, som blänkte i solen. Och Odin var säker på att han i allt detta hörde denredan i andanom återupprättade Volunds glatt klingande jubelskratt. Volunds gråtoch tandagnisslan, hans klagan och digra hysteriska skrik ljöd ej längre från holmenoch Mälaren. Volund var tröstad och nöjd, och han myste och log i sin himmel nuendast, ty nu skulle den stunden inledas som hette duga.2. ReginTill Rhenlandet ankom en gammal man med lapp för ögat. Det viskades omhonom:"Det är den gamle odödlige och olycksalige Oden som våldgästar jorden."Och däröver myste den gamle. Han hade klätt ut sig till just gamle Oden, denprövade olycklige kungaförfadern, som han beundrade, och han uppskattade att allakände till den som han väl imiterade. "Det gör att jag respekteras och ej känns igensom den man jag egentligen är."Nära Schwarzenberg trädde han in i en krog och beställde ett glas ädelt vin somprecis vilken gubbe som helst, och han fick det. Där försiggick då just ett samtal somlät intressant. Tre män talade om en märkvärdig jaktupplevelse."Är det sant?""Det är alldeles sant.""Att en jägare mördas för ett stackars utterskinns skull!""Helt otroligt!""Men det allra värsta är att den som dräpte den fattige jägaren lämnade skinnethos liket.""Men varför förövades mordet då?""Det kan ej någon förklara. Den jägaren var lika harmlös och oskyldig som någotbarn. Alla älskade honom.""Vet du något mera om saken?""Jag talade med honom just samma morgon. Han talade då om sin utter. Enmärkvärdig, stor och fet utter var djuret, och han var så stolt över skinnet. Men närhan flått skinnet, berättade han, hade han stekt sitt djur över elden som frukost ochförst rensat ut utterns tarmar och inälvor. Men i dess proppfulla mage uppdagadejägaren då icke än smälta rester av en präktig fin gammelgädda, som uttern glupsktslukat i fyra små munsbitar och knappast tuggat. Det gäddköttet hade han funnit såfärskt och så läckert att han fann det ätbart och satte det även på elden.""En dubbel fångst med andra ord! Ja, den jägaren hade då skäl till att varabelåten! Men det kunde väl icke vara hans mördares anledning till nedrigt mord?""Nej. Men jägaren hittade i utterns buk något mera.""Vad då?"83