skändliga fru, och hon sände den till sin son Vilgot. Den följde med honom i graven iRhenflodens vågor.O Gud, tydligt <strong>se</strong>r jag din tanke. Det är icke troligt att det finns en ättling tillVilgot, men om han finns skall tecknet vara på hans ädla identitet att han på någotsätt genom någon försyn råkat få Volunds kärleksring i sina händer. Och så tror jagpå dig, gudomliga rättvisa världsöde, att denna ättling skall finnas, och att Volundsring kommit ur vågen och hamnat på denna ut<strong>se</strong>dda ättlings välsignade hand. Nigudomliga andar som aldrig skiljs från er odödlighet må härmed leda mig, och måmin starka tro på livets ödes oslagbara rättvisa storsint förverkligas genom ert stödoch er goda försyn!"Och då skrattade himmelen. Molntäcket splittrades, solen for skrattande fram,och den nyss hårda blåsten blev munter och frisk, och den lekte med skummandevattnet. Och glad i sin håg lade Odin ut årorna och satte ut ifrån holmen med svärdeti aktern, som blänkte i solen. Och Odin var säker på att han i allt detta hörde denredan i andanom återupprättade Volunds glatt klingande jubelskratt. Volunds gråtoch tandagnisslan, hans klagan och digra hysteriska skrik ljöd ej längre från holmenoch Mälaren. Volund var tröstad och nöjd, och han myste och log i sin himmel nuendast, ty nu skulle den stunden inledas som hette duga.2. ReginTill Rhenlandet ankom en gammal man med lapp för ögat. Det viskades omhonom:"Det är den gamle odödlige och olycksalige Oden som våldgästar jorden."Och däröver myste den gamle. Han hade klätt ut sig till just gamle Oden, denprövade olycklige kungaförfadern, som han beundrade, och han uppskattade att allakände till den som han väl imiterade. "Det gör att jag respekteras och ej känns igensom den man jag egentligen är."Nära Schwarzenberg trädde han in i en krog och beställde ett glas ä<strong>del</strong>t vin somprecis vilken gubbe som helst, och han fick det. Där försiggick då just ett samtal somlät intressant. Tre män talade om en märkvärdig jaktupplevel<strong>se</strong>."Är det sant?""Det är all<strong>del</strong>es sant.""Att en jägare mördas för ett stackars utterskinns skull!""Helt otroligt!""Men det allra värsta är att den som dräpte den fattige jägaren lämnade skinnethos liket.""Men varför förövades mordet då?""Det kan ej någon förklara. Den jägaren var lika harmlös och oskyldig som någotbarn. Alla älskade honom.""Vet du något mera om saken?""Jag talade med honom just samma morgon. Han talade då om sin utter. Enmärkvärdig, stor och fet utter var djuret, och han var så stolt över skinnet. Men närhan flått skinnet, berättade han, hade han stekt sitt djur över elden som frukost ochförst rensat ut utterns tarmar och inälvor. Men i dess proppfulla mage uppdagadejägaren då icke än smälta rester av en präktig fin gammelgädda, som uttern glupsktslukat i fyra små munsbitar och knappast tuggat. Det gäddköttet hade han funnit såfärskt och så läckert att han fann det ätbart och satte det även på elden.""En dubbel fångst med andra ord! Ja, den jägaren hade då skäl till att varabelåten! Men det kunde väl icke vara hans mördares anledning till nedrigt mord?""Nej. Men jägaren hittade i utterns buk något mera.""Vad då?"83
"Jägarn var mycket hemlighetsfull på den punkten. Han sade, att han ävennödgats bortrensa den smakliga fiskens intrasslade inälvor, buk och så vidare, och atthan i denna nyss ätna gäddas buk<strong>del</strong>ar uppdagat....""Vad då?""Det var han icke villig att avslöja. Det var hans hemlighet. Men ni kan nog självagissa. Tänk efter! Vad slukar ej gäddor? De slukar vad järnskrot som helst. Man kan iriktigt gamla gäddbestar påträffa de vassaste gäddkrokar, smycken och vad vassanålar och stenar som helst. Särskilt biter de gärna i skimrande föremål, såsom enpärla, av habegär endast. Tänk er, att den gäddgubben kanske i sin mage gömt någotföremål, som var så ä<strong>del</strong>t, att vilken suput som helst skulle förmå sig till att till ochmed ta en oskyldig god man av daga blott för att få äga?" Det sista framviskademannen, men alla i krogen som ville det kunde klart höra det.Gamlingen med långa skägget och lappen för ögat var en som med spetsadeöron klart hört varje ord. Det fanns en annan åhörare i den krogen som ävenberedvilligt lyssnade. Det var en liten försynt ödmjuk anspråkslös dvärg med envandringssäck som låg bredvid honom där han satt moltyst och icke ens sörplade närhan åt soppa."Du menar, att i gäddans mage fanns det någon dyrgrip, som någon brutaltmördat jägaren för att få äga, att gäddan låg i utterns mage, att jägaren var den mestälskvärda man, och att ämnet i uppätna gäddans buk i utterns mage var såmagnifikt, att vad bonde som helst kunde ha mördat denne blott älsklige jägare föratt få äga den pärlan? Är det vad du menar?""Just det!""Men så säg oss då: om icke jägaren ville avslöja sin hemlighet ens för en sådansom dig, som är öppen och pålitlig, hur kunde då någon simpel drasut, knöl och tölplyckas få lära känna en sådan svåravslöjad hemlighet, så att han därav blev lockad attför hemlighetens skull döda en oskyldig godtrogen man?""Säg oss det om du kan! Annars haltar din saga!"Nu blev den upphöjde berättaren snopen och tyst, ty det kunde han ickeförklara."Ha-ha! Din bedragare! Sådana skepparhistorier går vi aldrig på! Försökutomlands!"Och det blev skrattsalvor och muntert glam.Men när uppträdet tystnat, så vände sig enögde gamlingen till lille dvärgen:"Min vän, du har lyssnat till jägarhistorien så noga som jag och med sammaallvarliga tystnad. Vet du om historien var sann eller ej?""Du tycks genom din fråga försöka att dölja att du själv vet något som dessa ejvisste, o gamling.""Du svarar förslaget. Vad vet du?""Du vet något själv. Säg vad du vet, så skall även jag säga det lilla jag vet.""Jag vet ingenting. Jag blott anar.""Vad anar du då?""Jag var den som frågte först.""Men du måste då lova att säga vad du vet, om jag svarar först.""Jag skall lova att säga det lilla jag vet.""Bra. Det är inte många som vet," sade dvärgen knappt hörbart med viskandestämma, "att det <strong>se</strong>dan <strong>se</strong>kler på bottnen av floden har funnits en skatt som denforntida världen hett åtrådde.""Vad var det då för en skatt?""Som om du icke visste! Du vet lika väl som jag själv vad det var.""Jag vet blott att en gång Vilgot Jarl stöp i floden just i denna trakt med en ringpå sitt finger, som folk trodde att ägde magiska krafter."84
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23:
"Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25:
Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27:
näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29:
ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31:
ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33:
deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt