Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vilgot var nio år gammal så frågade han en dag för första gången på allvarsin moder:"Mor, vem var min fader egentligen?""Din far var konung av Uppsala. Mäktig och stor, grann och härlig var han, somden grannaste hövding i Norden. Själv var jag av Uppsala drottning, ty genom migfick min man tronen och makten och Uppsala. Min fader var ju den självaste Niding,den ädlaste konung som funnits i Norden.""Men varför var hans namn kung Niding om han icke var någon niding?"Det kunde ej modern klart svara på, ty det var just efter hennes far Niding somskällsordet niding numera var givet åt varenda buse och knöl. Men hon bytte i ställetkonversationsämnet och talade om för sin son hur kung Niding fick makten iUppsala:"Han var den starkaste kämpen och stormannen i hela landet den tiden. IUppsala stod konungsämbetet tomt, och när ingen fanns som kunde ta på sigansvaret för Nordens väl beslöt Niding sig för att själv göra det. Prästerna var hårtemot det emedan han ej hade konungablod i sitt hjärta, men då satte han hårt mothårt, gjorde upp med prelaterna, skilde dem från deras ämbeten som var emothonom, lät hugga huvudet av alla som gjorde motstånd och intog så konungatronenmed våld och av helt egen kraft. Och när du vuxit upp skall du själv bliva konung avUppsala, och därför uppfostras du här av Lunds allra högsta mest heliga präster.""Men aldrig vill jag ärva sådan tron som morfar uppenbart enbart förvärvademed våld och blod."Ändå kände han sig som en prins och var ansedd som sådan. Men somliga avhans jämnåriga vänner var elaka nog att lömskt viska till honom:"Din far var ej alls någon konung. Din far var en halt dvärglik krympling, somhaltade fram genom livet på kryckor! Din fader var Volund, en vildman frånskogarna, och icke alls någon konung!"Och han blev chockerad och sporde på nytt sin mor Eivor om saken. Honbleknade då, blev nervös, hätsk och orolig och sporde genast:"Vem säger dig sådant?""Min bäste vän Birger.""Du får aldrig leka med Birger mer! Aldrig skall någon få slå blåa dunster i dig!Din far var världens ädlaste konung och ej någon annan!"Så skrek hon, och Vilgot blev rädd, och han vågade aldrig mer vidröra saken.Men tvivlet var sått i hans hjärta. Blott prästerna vågade han ha förtroende för,och med dem endast talade han om sitt innersta, om det som han icke vågade talamed modern mer om.Även prästerna ville dock tydligen blott dölja allt för den nyfikne pojken. Desade ett ord eller två som var ointressant, och så sade de: "Mera får du veta när dublir vuxen.""Vad är det då jag skall få veta?""Jo, det skall du sedan få veta.""Och när är då 'sedan'?""Jo, när du är vuxen."Och mera fick Vilgot ej veta, och storligen harmades Vilgot däröver.Det blev sedan hans största sport och intresse att få veta mera om sig och sinbakgrund. Han anade dystert att vad stygga vännerna sade ej enbart var lögn. Ochibland kunde han ställa listiga frågor till någon ovetande intet ont anande präst:"Vem var Volund, som det finns så talrika sagor om?"70