Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

21. Norrboberget – längst ut mot järnvägsfältet (Fullerömyren)
- kulturstensrikt men ganska fattigt på borrade klyvplatser -
Jag har besökt Norrboberget (höjden längst ut mot järnvägsfältten strax norr om Norrbo) många gånger. Dels har
jag försökt bilda mig en uppfattning om förekomsten av äldre kultursten (inklusive äldre stenhuggning) i området.
Och dels har jag försökt undersöka skicket att baxa upp block ur jorden och ställa dem i skyltposition bredvid den
lämnade tomma jordhålan. Jag har noterat tillvägagångssättet på flera andra ställen i skogsmarken. Men just i det
här området är det särskilt frekvent förekommande
Det finns faktiskt ytterligare en anledning till mina frekventa besök i området. Jag har nämligen försökt att bilda
mig en uppfattning om var bygdegränsen (bygränsen mellan Ekeby och Fullerö) dragit fram i terrängen och vilka
stenplatser, som kan ha skyltat för denna gräns. Den sentida bygränsen har säkert löpt fram i vägkanten nedanför
berget Men mycket tyder på att det funnits en äldre bygränsvariant, som gått längre norrut och som rimligen tagit
vägen över bergshöjden.
Man kan nog säga att det är en aning frustrerande att studera alla tre nämnda forskningsområdena under en och
samma hatt här uppe på bergshöjden. För vad är egentligen vad? Många stenplatser med skyltkaraktär kan förstås
vara flera tusen år gamla. Men de skulle lika gärna kunna vara arrangerade för bara något årtusende sedan för att
skylta för en bygräns eller kanske bara för något hundratal är sedan föer att skylta för en skogsskiftesgräns. Och en
del äldre stenplatser kan ha återanvänts för att senare skylta för gränser i skogslandskapet. Så samma stenplats kan
ha haft olika skyltfunktioner i olika tidsperioder utan att själva platsens utformning förändats nämnvärt. Och på
samma sätt skulle det kunna förhålla sig med de identifierade ”block-grop – komplexen”. Att baxa upp stenar ur
jorden och ställa dem i skyltläge på jordkanten skulle kunna vara ett urgammalt inslag i den äldre kulturstensfloran.
Men man kan mycket väl tänka sig att en bonde under 1800-talet kom på samma skyltknep för att ställa upp
visarstenar som skyltade för de nya skogsskiftesgränserna på den tidigare byallmänningen – eller använda sig av en
redan uppbaxad sten om den redan råkade ligga i den nya gränslinjen.
Hittills har jag faktiskt inte nämnt ett ord om borrade klyvplatser i området. Och det finns en mycket god anledning
till detta. Fram till helt nyligen så har jag inte hittat några - trots att området är ganska blockrikt och hyser en hel del
bergknallar. Och avsaknaden har nästan känts lite befriande. För hade det funnits en förekomst så hade klyv-