Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

13.3. Klyvsprickor med inslagna stenar
Spontana sprickor i block ser man ofta i både skogs-och hagmarkslandskapet i Storvretabygden. Och det är
knappast något som föranleder ett antagande om att människor varit involverade i sprickupptagningsprocessen.
Men ibland är sprickorna lite bredare som om någon speciell och fokuserad kraft drivit blockstyckena isär. I sådana
sprickor är det inte ovanligt att finna inslagna, fastkilade stenar. En tolkning är förstås att sådana inslagna
fastsittande stenar helt enkelt utgör kilstenar, som användes innan kilar av järn introducerats. Vissa inkilade stenar
har faktiskt en tydlig kilform och kan mycket väl ha använts i kilande syfte. Andra inslagna stenar har dock en helt
annan form. De kan vara nästan klotrunda eller klossformade - och dessutom ganska stora, Möjligen rör det sig om
drivstenar som använts för att driva upp en klyvspricka till önskad storlek. Man skulle också kunna tänka sig att den
inslagna stenen endast hade funktion av låssten för att hindra en klyvspricka att åter sluta sig. Men varför skulle
man i så fall vilja hålla en upptagen klyvspricka öppen? Kanske för att man inte på nytt skulle behöva bryta upp
sprickan när man återkom för att fortsätta stenhuggningsinsatsen . Vi tänker oss då att inslagna stenar i
klyvsprickor är ett uttryck för en stenhuggningsprocess som ännu inte avslutats. En annan tolkning är förstås att
klyvningsarbetet faktiskt är avslutat och vi står inför ett fullbordat arbete – som just fått den här utformningen för
att fylla en funktion. Kanske rör det sig om ett rituellt stenhuggningsinslag kopplad till svunna tiders religion och
folktro. Och syftet kunde ju vara att uppta kommunikationsportar mellan de dödas och de levandes världar. Portar
där de döda anfädernas själar kunde ta sig upp ur underjorden och för att kommunicera och umgås med sina
efterlevande anförvanter. Men kombinationen spricka och inslagen sten skulle ju också kunna uppfattas ett
speciellt stenskyltningssätt - bland många andra stenskyltningssätt, exempelvis uppallning och podieläggning.
Kanske skulle stenen i sprickan helt enkelt signalera att stenplatsen hade en viktig funktion - exempelvis skyltning
för en gräns, som löpte fram i landskapet. Åtminstone i några fall har jag kunnat konstatera sprickblock med sin
inslagna sten stått alldeles bredvid en annan typ av gränsskyltning. Men det utesluter naturligtvis inte att
spricblock med inslagna stenar tidigare kan ha skyltat för helt andra företeelser - kanske boplatser, gravplatser eller
kultplatser.
Skyltsätt är nog ofta mer stabila över tid än skyltfunktioner. Och de kan säkert med tiden dra till sig nya funktioner.
Inslagna stenar i i klyvsprickor förekommer inte bara i äldre, traditionell stenhuggning. Man ser företeelsen faktiskt
ganska ofta i borrkluvna block - åtminstone då och då med gränsmarkerande funktion. Se exempelvis det
borrkluvna stenmonumentet i Skogspartiet i Södra Årby (Kap. 14.2.) nedan.