Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

22.3.1. Den dokumenterade gränssträckningen med rak förlängningslinje söder ut
Vi kan börja med att studera en rak förlängningslinje söder ut för gränssträckningen i västra delen av undersökningsområdet
- den som har beteckningen A + A1- mörkblå linje - (se kartutsnittet från Lantmäteriets
topografiska karta nedan) och som är den enda sträckning som är dokumenterad på karta (se exempelvis den
häradsekonomiska kartan från mitten av 1800-talet på s. 1129 ovan). Ute i fältmiljön - söder om det anknutna
skogsklädda impedimentet - uppvisar gränslinjen ett markant ”knä” och vinklar av i östlig riktning för att sedan följa
skogskanten norr om Norrbo och ta sig ut över Fullerömyren för att därefter försvinna in i Storskogen. (Se mera om
denna avvinkling i Kap 22 i Del 1!). Men avvinklingen ute i fältmiljön ser märkligt omotiverad ut. Kanske har
gränslinjen tidigare gått rakt fram här. Vi beslutar oss helt enkelt för att följa en tänkt gränslinje rakt fram och se var
vi hamnar. Det visar sig att vi hamnar i det fältnära skogsområde, som tidigare beskrivits i Kap. 22 i Del 1. I den
förlängda gränslinjen radar faktiskt tre spektakulära stenplatser - alla med en tydlig skyltkaraktär - upp sig. Närmast
skogskanten stöter vi på en stor ”stenrauk” med branthuggna sidor, varav två av sidorna har vertikala klyvborrännor.
Av det borthuggna, lite slarvigt arrangerade stenmaterialet framför, finns en stor imponerande stensugga med
borrännor efter en genomförd radklyvning. Bara några tiotal meter därifrån - fortfarande i gränslinjen - hittar vi en
ganska stor och ovanligt välarrangerad och symmetrisk blockhög. Särskilt utmärkande är det välformade, uppåt
avsmalnande, toppblock, som rests på blockhögens krön. Det är inte ovanligt att finna människobyggda blockhögar
i Storvretabygden. Men det är få som uppvisar krönplacerade block - och nästan ingen som har en så tydlig och
spektakulär skyltkaraktär som denna. I sin utformning påminner den blockbekrönta blockhögen om ett stort
gränsröse - även om nu rösen vanligtvis är uppbyggda av betydligt mer finskaligt material. Här handlar det om
ganska stora blockstycken, som lagts samman. Från blockhögen behöver vi bara förflytta oss ett knappt hundratal
meter (fortfarande i förlängningslinjens riktning) för att stöta på den gigantiska fyrkantiga stenkoloss, som
branthuggen pekar rakt upp mot skyn, där den står placerad på en liten höjdrygg. Kolossen är bearbetad både med
äldre och yngre stenhuggning och har en extremt lång klyvborränna i den norra sidan, som pekar i gränsriktningen.
En ytterligare klyvborränna finns i överdelen på den södra sidan, som också pekar i gränsriktningen. Kanske har
borrännorna här en gränssignalerande funktion och kanske ska hela den märkliga blockskapelsen uppfattas som ett
gränsmarkerande monument, som skyltat för en äldre bygräns mellan Fullerö och Ekeby. *
* Samtliga tre gränsrelevanta stenplatser som här berörs har också utförligt beskrivits i Kap 22 i Del 1.