Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

17.6. Klippbranten längst i söder
I nederkanten av Fulleröreservatet - ner mot fälten i söder - finns stora brottytor i bergknallen. Här har
säkerligen lite mer storskalig stenhuggning ägt rum. Men det finns inga spår av stenhuggning med
borrteknik. Klyvborrännor saknas helt i de branthuggna stenytorna. Letar man noggrant kan man
däremot hitta en och annan borränna på blockstycken, som ligger nedanför brottbranterna. Det kan tyda
på att kilning med borrteknik använts här. Men eftersom det rör sig om så få borrännemärkta block och
ingen radklyvning ( ger borrännor som inte kan ha uppstått genom sprängning) kan konstateras , så kan
jag inte med säkerhet säga att det rör sig om stenhuggning med borrteknik. Det kan handla om
borrännor efter sprängborrhål. Borrännorna behöver naturligtvis inte vara tidsmässigt kopplade till
huggningarna i själva branten. Stenhuggare som utnyttjade borrteknik kan ju senare ha utnyttjat
stenmaterial som fallit ner från branten.
Jag kan inte garantera att stenhuggning ägt rum i branten. Men mycket tyder på det. Och fackgeologerna
får nog ett styvt jobb med att förklara den här branten som helt stenhuggningsfri. Men om nu en
storskalig stenhuggning bedrivits här så bör ju rimligtvis stenmaterialet ha används till något. Och jag har
egentligen ingen aning om vad användningsområdet skulle vara. Kanske är det ett krosstensbrott som
det i norra kanten av naturreservatet. Eller har det möjligen hämtats sten här till det mäktiga
domkyrkobugget i Gamla Uppsala på 1100-talet? Ja, jag vet inte. Men kanske finns det någon som vet?