Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

8.2. Den borrade klyvplatsen med skyltkaraktär
Strax före gläntan med blockhögen med stenflisa högst upp (beskriven i det föregående avsnittet) i höglänt mark
nära Tipptoppvägen stöter vi på en märklig blockhögsbildning med tydliga inslag av borrkluvet stenmaterial.
Ansamlingen av blockstycken ligger framför en hålighet vid vars bortre kant en stor huggen - lite bågformig -
stensugga står uppställd (se sid. 442). I ena kanten är den uppallad på tre mindre block och strax framför är två
smala blockstycken uppställda. I övre vänstra kanten stoltserar det uppställda blocket med en rad grunda
klyvborrännor. En del av håligheten i marken kantas upptill av block (också kluvna med borrteknik). Och bakom
dessa block ligger ytterligare några blockstycken, som stöttar och håller kantblocken upprätta. Hela den här
platsen med sin grop andas arrangerad stenskyltning - någon slarvig skrotstenshög är det absolut inte fråga om.
Och även de närliggande blocksamlingarna löser upp sig i mindre stenarrangemang, där de med borrteknik huggna
blocken står uppallade på mindre stenar. Uppallning är ju egentligen ett uppställningssätt, som särskilt förekommer
i stenhanteringen under sen stenålder. Men här har alltså också senare tiders stenhuggare använt sig av
tekniken. Det är svårt att veta vad stenhuggarna hade för syfte med blockuppallningarna. Kanske var det bara ett
sätt att skapa uppmärksamhet för sin arbetsplats och/eller få utlopp för en inneboende skaparkraft. Man ser
uppallningsinslaget också på en del andra klyvplatser i höglänt skogsmark. Men här är det speciellt dominerande.
Men man kan naturligtvis också tänka sig att de små blockuppallningarna i blockröran faktiskt är avsedda att
flankera och lyfta fram huvudmonumentet: den uppställda och borrännemärkta stensuggan ovanför gropkanten.
Någon praktisk funktion kan knappast dessa uppallningar ha. Jag benämner ofta den vackert huggna och
uppställda stensuggan för ett borrännemonument. Det finns åtskilliga sådana i Storskogen. Bortsett från att de alla
formats med borrteknik (har klyvborrännor, som tydligt syns och som kanske förhöjt blockets eller blockarrangemangets
skylteffekt), kan de se mycket olika ut. Läsaren kan exempelvis studera borrännemonumentet på
den troliga boplatsen i Adolfsbergsskogen (se Kap. 4. i Del 1) och de två märkliga borrännemonumenten i ett
stenhuggningsområde i Storskogen ( se Kap.7. ovan). Möjligen kan de två sistnämnda borrännemonument ha
tillverkats för att skylta för en bygräns eller för att markera speciella skiften i Storskogen (kanske de skiften som
redan på 1600-talet donerades av kungamakten till Uppsala Universitet). Men det vet vi inte med säkerhet. Några
vetenskapliga studier har de ännu inte underkastats. Möjligen kan de ha tillverkats av stenhuggningsspecialister,
som tidigt tillägnat sig borrtekniken - långt innan den blivit allmän för husbehovshuggning ute i bygderna.