Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

22. Höjdryggen i Kilen mellan Fullerövägen och väg 290
- Kultursten, kombinationsplatser, alternativa gränssträckningar och förlängningslinjer -
Väster om uppfarten till Norrbovägen (från Fullerövägen) vidtar en höjdrygg, som sträcker sig ända ut till väg 290.
Höjdryggen delar in fältlandskapet i en övre del, som sträcker sig upp till Norrbo, och en nedre låg del med
koppling till Fyrisåns dalgång. Den nedre delen har nog till stor del varit uppodlad länge. Den övre delen har förmodligen
uppodlats först under de senaste århundradena och har nog länge utgjort utmark för byarna Ekeby och
Fullerö. För ca 4000 år sedan låg höjdryggen strandnära vid ingången till den breda vik, som avsmalnande sträckte
sig upp mot Vattholma. (Se strandnivåkartan nedan !). Här på höjdryggen - och i det förmodligen glesa
skogslandskapet strax bakom - har människor kunnat bo och verka sedan sen stenålder. En hel del av den
kultursten, som finns i området (inklusive gravkullar och stensättningar i krönlägen), har säkert också tillkommit
tidigt - under sen stenålder och tidig bronsålder. En hel del av den gamla kulturstenen (som använts för att skylta
för boplatser, kultplatser och gravplatser) har antagligen senare återanvänts för att markera bygdegränser och
långt senare skiftesgränser. Det finns också betydligt yngre kultursten i form av borrade klyvplatser i området. Jag
har ofta, när jag vandrat omkring här, funderat över vilken koppling det ev. kan finnas mellan äldre spektakulär
kultursten och det yngre borrade stenmaterialet.
Vi ska i det här kapitlet göra ett försök att inte beskriva borrade klyvplatser var för sig utan i stället koppla dem till
närliggande äldre kultursten med skyltkaraktär. Och det handlar då inte bara om en rumslig koppling utan också
om en trolig funktionell koppling. Och denna funktionella koppling skulle då kunna bestå i att de olika
kulturstenstyperna ligger nära varandra just på grund av att de markerar samma gränssträckning i en och samma
gränspunkt. Äldre kultursten (kanske i form av gamla skyltblock, som haft en skyltfunktion långt innan gränsen
utstakades) kan ha återanvänds för att utgöra en första skyltning längs en nyutstakad gräns. Denna ursprungsskyltning
har senare kompletterats och förstärkts med stenskyltning från senare gränskyltningssystem, som avlöst
varandra. Och i den kompletterande stenskyltningen kan då så småningom även borrkluvet stenmaterial ingå. När
kultursten av olika typer och ålder samsas på samma begränsade yta längs en gräns (eller förmodad gräns) kan vi
tala om gränsmarkerande kombinationsplatser.