Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

Vi har ovan konstaterat att de två borrklyvteknikerna samsas väl med varandra och t.o.m. samarbetar på
en och samma klyvplats. Men det finns ett förväntat samgående som vi faktiskt inte kan spåra på de
borrade klyvplatserna - varken här i stenkullen eller i andra undersökningsområden i Storvretabygden.
Teknikerna samverkar aldrig (eller i vart fall så gott som aldrig) på en och samma klyvyta. Jag har gått
igenom mitt bildmaterial från hundratals klyvplatser i bygden men bara kunnat hitta en enda klyvplats
(se Kap. 17.3. nedan) som visar att radklyvning och enkelhålsklyvning samverkar på en och samma
klyvyta. Det är ju mycket förvånande.
Vid en lite större klyvning skulle ju klyvningsprocessen kunna effektiviseras avsevärt om metoderna
kombinerades. Genom radklyvningen kunde man ju kontrollera att klyvsprickan fick den linjära
utsträckning i stenytan, som man från början tänkt sig. Och genom enkelhålsklyvning (i ett djupare
borrhål) skulle man ju garantera att klyvsprickan fortsatta vertikalt genom stenen och inte vek ut åt ena
sidan. Men ända förekommer inte kombinationen, märkligt nog – inte ens vid klyvning av större block
eller bergknallar, där den skulle ha haft störst positiv effekt. Vi (i vart fall jag) känner inte till orsaken.
Det handlar inte om tillgången på lämpliga stenhuggningsverktyg. Eftersom ju båda borrklyvningsteknikerna
förekommer på många klyvplatser. Möjligen har man kombinerat enkelhålsklyvning med
äldre stenhuggning. Man kan t.ex. ha slagit upp en en klyvrits i den tilltänkta klyvsprickans
längdsträckning genom att slå med en slägga på nacken av en vasseggad hammare av järn. En sådan
klyvrits kan ha fungerat som radsatta klyvhål - men knappast lika effektivt. En sådan grund och smal
rits kan i efterhand vara svår att spåra - särskilt om det förflutet ett eller annat sekel. Men det är ändå
svårt att förstå det uteblivna samgående. Och kopplingen till äldre stenhuggning räcker inte som
generell förklaring. Det är möjligt att vi måste räkna med möjligheten att de två borrteknikerna har haft
helt olika ursprung och inledningsvis förekommit i helt olika sammanhang - kanske sakrala och juridiska
(gränsmarkerande) sammanhang. Först så småningom har de kanske närmat sig varandra i den profana
stenhuggningen. Men så nära varandra att de samsats på en och samma klyvsida har de tydligen aldrig
kommit.
En möjlighet är förstås att jag överskattat de två borrklyvningsteknikernas specifika och särskiljande
styrkor. Kanske gamla erfarna stenhuggare hade uppfattningen att de var likvärdiga och att den ena
tekniken inte tillförde något utöver det den andra tekniken redan åstadkom. I så fall var det ju onödigt
att slösa tid och energi på att avvända båda teknikerna i kombination. Ja, vem vet?