Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

Alternativt skulle man kunna tänka sig tt den borrade klyvplatsen här utformats för att fungera som en
gränsmarkering. Den borrkluvna blockhalvan tillsamman med sin kvarstående matchande blockhalva skulle då
kunna utgöra ett gränsmarkerande borrännemonument. Frågan är då vad det skulle kunna röra sig om för typ av
gräns. Kanske har det uppspräckta och borrkluvna blocket ingått i en gränslinje tillsamman med det mimdre
stenmonumentet (uppbyggt av borrkluven sten) lite längre ner i kullsluttningen (se bilderna sist i detta avsnitt)
och den stora blockhögen (stenskeppet) lite längre bort i kullsuttningen. Men då bildas en gränslinje som löper
på tvärs mot såväl bygdegränser som senare skogsskiftesgränser. Den senast noterade bygränsen mella Ekeby
och Storvreta (tillika sockengräns och häradsgräns) löpte en bra bit längre öster ut – på andra sidan den
nuvarande Skogsvallsvägen. Möjligen kan gränsen tidigare ha haft en mer västlig sträckning och inkorporerat
blockhögen eller borränneblocket i kullsluttningen – men knappast båda. Kanske ska vi i stället tänka oss en
gammal utmarksgräns som avgränsade jordbruksbygden nere vid ån från den ovanför liggande skogsmarken ,
som hade en betydligt större utbredning än vad den idag har. Men frågan är om sådana tidiga gränsmarkeringar
skulle kunna innehålla borrkluvet stenmaterial. Tveksamt!
Vi får nog erkänna att vi tills vidare går bet på att ge det borrklyvningen vid det stora blocket en rimlig förlklaring
Vi får lägga detta tolkningsmisslyckande till det tidigare misslyckandet med blockhögen en bit bort. I sanning en
frustrerande stenkulle!