Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

17.1. Borrade klyvplatser i entré-området vid Fullerö Backars Naturrervat
Om man precis strax före ingången till naturreservatet vänder blicken mot vänster, så kommer den att falla på
ett stort spektakulärt block. I blockets framsida (vänd mot väg 290) finns en märklig bred spricka, som letar sig
väg genom blocket på ett sätt som en spontant uppkommen spricka vanligtvis inte gör. När jag först observerade
blocket så tänkte jag att någon kraft utifrån måste ha applicerats just där sprickan byter riktning och bildar en
vinkel. Det skulle kunna vara någon, som för tusentals år sedan slagit in en stenkil i blocket just här. Men det
skulle också kunna vara någon, som åtskilligt senare, slagit in en järnkil i ett uppborrat klyvhål och därigenom
spräckt upp blocket. När jag kommer närmare ser jag att det sistnämnda antagandet var korrekt. Just där
klyvsprickan ändrar riktning finns nämligen ett klyvborrhål, som löper rakt in i blocket. Borrhålet är uppspräckt
genom kilning. Och vid kilningen har också klyvsprickan bildats. Även på baksidan av blocket finns en
klyvboränna. Här har stenklyvningen fullföljts och ett blockstycke, som huggits loss och forslats bort, har haft den
matchande andra halvan av klyvborrännan. Eftersom de blockdelar som inramar framsidans klyspricka fortfarande
ligger på plats, så verkar ju stenhuggningen inte vara helt avslutad här. Kanske har man tänkt komma
tillbaka för att hämta det losshuggna blockstycket. Och så har kanske något kommit emellan - så som det ofta
gör i livet. Eller också har stenhuggningen här - med sin spektakulära framtoning haft ett annat syfte. Kanske
handlar det om att med hjälp av stenhuggningen i blocket utmärka en viktig plats eller gräns.
Bara något 50-tal meter innanför entréporten – och alldeles bredvid stigen, som leder vidare in i reservatet -
stöter vi på ytterligare ett block. Det är ganska lågt med platt översida. Och sidorna sluttar brant ner mot
marken. Det innehåller en del skarpa kanter – men inte så skarpa att vi får några tydliga vibbar om stenhuggning
med borrteknik. Jag närmade mig platsen inte för att leta spår efter stenhuggning utan för att fotografera ett
vackert block. Blocket hade en ovanlig vacker och frodig lavskrud. Det kunde i och för sig ha varit skäl nog för att
få en varningsklocka att ringa, eftersom stenhuggning ofta triggar lavtillväxten. Men inte den här gången. När jag
gått runt och fotograferat blocket från olika håll, ställde jag mig och betrakta en av sidorna (egentligen den minst
plana) lite närmare. Jag tyckte mig skönja några urgröpningar i överkanten. Men jag var långt ifrån säker på