Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

9.3. Ett borrkluvet block som kan ha bidragit till järnvägsbygget
- och ett troligt krosstensbrott som kan ha gjort detsamma (kartans område 3) -
I slutet av kapitlets inledning beskrev jag ett borrkluvet block, som kan ha bidragit till uppbyggnaden av
banvallen på järnvägssträckan mellan Uppsala och Storvreta. Av någon anledning har jag dock hittills inte
närmare funderat över det borrkluvna stenmaterialets koppling till järnvägsbyggandet. Kanske beror det på
att järnvägen (på sträckan mellan Uppsala och Storvreta) till största delen är omgiven av uppodlad mark. Här
finns idag ingen blockrik skogsmark eller hagmark, där man skulle kunna leta efter borrade klyvplatser. Men
innan järnvägen anlades fanns antagligen här låglänta, sanka, skogsmarker med kanske ett ganska stort inslag
av block. Kanske är det rentav 1870-talets järnvägsbyggare, som både sprängt och kilat bort blockfloran i
området och använt den till banvallens uppbyggnad. Och kanske har således järnvägsbyggarna genom sin
stenanvändning underlättat för närliggande markägare att förvandla Fullerömyren till åkermark. Kanske
skulle vi rent av hitta en hel del borrkluvet stenmaterial i banvallens understa skikt. Det är i vart fall en rimlig
och testbar hypotes. Fast jag tänker inte gräva upp banvallen. Men nästa gång jag får en banvall i synfältet så
kanske jag betraktar den med lite annorlunda ögon.
Men vi har kanske inte riktigt slutfört våra funderingar kring skogsmarkernas bidrag av stenmaterial till
banvallarnas uppbyggnad. I de övre skikten av banvallen har knappast större blockstycken använts. Här finns i
stället ett tjockt skikt av småskalig krossten. Kanske har en del av den behövliga krosstenen fraktats över
ganska långa avstånd. Men möjligen har den också till en del närproducerats. I nedkanten av Fulleröskogen
(inte särskilt långt från det borrkluvna blocket finns ett jätteblock, vars hela framsida är borthuggen och
efterlämnat en mäktig vertikal blockvägg, som är i det närmaste helt släthuggen (se s. 496 nedan). I Fulleröskogen
finns visserligen mycket gammal kultursten, som kan ha flera tusen år på nacken. Men jag har mycket
svårt att tro att den här mäktiga släthuggna blockväggen hör till dessa gamla kulturstensskikt. De är svårt att
förstå vad ett sådant gigantiskt stenbrott skulle användas till i så tidiga perioder. Och de släthuggna berg-