Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

På en del höglänta ställen där bergskrönen går i dagen tycks det homogena bergsytan ha splittrats upp så att
den idag består av ganska kaotiska - några enstaka gånger faktiskt ganska välarrangerade - blockhögar. Det
går antagligen att argumentera för att blockhögarna åstadkommits antingen av blinda naturkrafter eller av
stenhuggande människor. Mycket talar nog ändå för att vi tolkningsmässigt bör landa i ett mellanläge. Det
rör sig nog ofta om ett samarbetsprojekt, där människor utnyttjat och påverkat spontanbildade blockhögar
för sina speciella syften. Man kan ha använt blockhögarna som stentäkter för att hämta lämpliga block för
olika anläggningar. Kanske har de utnytjats som begravningsplatser eller kanske bara för att skylta för ett
inmutat territorium. Senare kan de ju ha utnyttjats som gränsmärken för olika bygdegränser, som dragits
fram genom landskapet. Någon förekomst av yngre stenhuggning i form av borrklyvning har jag dock inte
funnit i dess a krönplacerade blockhögar.
Det finns en del inslag i dessa blockhögar, som skulle kunna tolkas som klyvmärken/klyvskåror, stenkilar och
specialplacerade blockstycken för stabilisering eller för skyltning. Men fynden är oftast för sporadiska eller
för otydliga för att man ska kunna dra några mera långtgående slutsatser ang. förekomsten av mänsklig
stenhantering.
Det behövs åtskillig forskning ( inkluderande omfattande metodutveckling) innan vi med säkerhet kan
belägga förekomsten av mänsklig stenhantering i dessa krönplacerade blockhögar.