Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

Jag tror då mera på att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetodermetoder och
med ett mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan
kila i borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av
klyvhålsteknik, där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med god
precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar, som man
sedan byggt en skeppsliknande blockhög av.
Jag har också då och då snuddat vid en förklaring, som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska
kyrkan (möjligen i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska
kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett böra
förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt innan den
var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att demonstrera den
nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka den nye kristne guden.
Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund
inte till i vilken utsträckning (om alls) som katolska kyrkan och den lierade kungamakten ägnade sig åt sådan
verksamhet.
Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig
ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket
länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa
arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att stenborrningen
har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade gränsmarkeringsspecialister
tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för husbehov och också
långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel. ”
Ovanstående text är ordagrant hämtat från min presentation Stenmomumenten i Storvretabygden (Yumpu.com, 2016).
Det har gått några år sedan jag gjorde ovanstående beskrivning av blockhögen i stenkullens sluttning ner mot
kolonilottsområdet. Och jag påminns om att jag faktiskt efter pensioneringen haft nästan ett decennium av ett liv
bland stenar, något som jag absolut inte hade förväntat sig. Beskrivningen skedde i början av mitt nya stenliv.