Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

3. Försvunna klyvplatser i Fullerö Hage – nedanför den
kalhuggna Fulleröslänten.
Precis som all annan kultursten i skog och hagmark får de borrade klyvplatserna stryka på
foten. Ofta är det förstås ett radikalt och aggressivt skogsbruk, där avverkning sker med tunga
skogsmaskiner, vilka krossar allt sin väg, som ställer till problem. Klyvplatserna är sällan eller
aldrig utmärkta på kartor och maskinförarna har naturligvis ingen möjlighet att att undvika
borrkluvet stenmaterial, som sällan flaggar för sin existens och som ofta ligger nedtryckt i
marken och dolt av markfloran. Förr skyddade skogen fornminnen och övriga kulturlämningar.
Då var det i stället utökningen av åkermarken genom nyodling och stenröjning, som förstörde
kultursten av en rad olika typer. Men skogsmarken har idag nästan helt förlorat sin skyddande
roll. Nya bostadsområde anlades länge på tidigare åkermark (som redan var
kulturstensskövlad). Idag utnyttjas också blockrik och bergig skogsmark (med mängder av
kulturstensskatter) för anläggning av nya bostasområden . I samband med sådana
anläggningsarbeten förstörs inte bara enstaka kulturstensfynd. Hela övre markskiktet med all
befintlig blockflora sprängs och schaktas bort. Ingen ting blir kvar. Ett sådant exempel, där all
kultursten totalt förintats, är förstås det en gång kulturstensrika Fuller Hage som under senare
år transformerats till bostadsområde.
Det gamla Fullerö Hage fanns fortfarande kvar när jag för ca 8 år sedan började fotografera
olika typer av kultursten ute i skog och mark. Nedan redovisas några klyvplatser från
Fulleröhage - klyvplatser som inte längre finns kvar i fysisk mening. Men bilderna finns kvar och
kan vittna om vad som en gång funnits – och det är alltid något. I anslutning till de borrade
klyvplatserna redovisar jag också några andra kulturstensfynd från området, vilka också gått in
i stenhimlen.