Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

I dessa gamla blockhögsmarker, där gammal traditionell stenhuggning tillämpats, dyker så en dag en annan
typ av stenhuggning upp. Det rör sig om stenhuggning med borrteknik. Sten har börjat klyvas genom att
man slagit ner järnkilar i borrade klyvhål. Det är lätt att konstatera att klyvning med borrteknik skett. På
kvarstående blockkärnor och på omkringliggande blockstycken hittar man borrännor, som uppstod när de
borrade klyvhålen splttrades upp - oftast i två halvor. Det finns åtskilliga klyvplatser - oftast små - där
borrteknik använts i området. Ibland har klyvning skett via kilning i ett enda ganska djupt borrhål :
enkelhålsklyvning. Ibland - men ytterligt sällan just det här området (se Avsnitt 16. 4. nedan) - har klyvning
skett genom kilning i ett antal grunda borrhål , som borrats i en tät rad i stenytan: radklyvning.
I dagsläget vet vi varken när eller varför klyvning med borrteknik utfördes. I andra sammanhang (bl.a. i
inledningen till Del 1 av denna presentation) har jag framfört ett par huvudhypoteser kring användningen av
borrkluvet stenmaterial. Den ena huvudhypotesen kan kanske bäst benämnas som husbehovshypotesen.
Den innebär kort och gott att block klövs med borrteknik ute i skog och mark och transporterades till
närliggande gårdar och byar (eller torp) för att användas till husgrunder och jordkällare, till portstolpar och
trösklar eller kanske rent av som sten i täckdiken. Hypotesen förlägger det borrkluvna materialet till relativt
sen tid - de senaste århundradena. Kanske har klyvning av borrteknik särskilt triggats av utflyttning av
gårdar från bykärnan som en konsekvens av det genomförda laga skiftet. Mängder av nya hus (både
boningshus och uthus) behövde byggas på nya platser i landskapet. Och behovet av huggen sten ökade
antagligen drastiskt. Den andra huvudhypotesen har fått beteckningen gränsmarkeringshypotesen. Enligt
denna har borrklyvning ägt rum för att framställa block och blockarrangemang (olika typer av stenmonument)
för att skylta för gränser i skog och mark (såväl mindre skiftesgränser som större bygdegränser).
Här högg man sten på de platser där gränsskyltningar behövdes och sten transporterades inga
långa sträckor. I de fall där man hittar borrkluvet stenmaterial långt ute i avlägsen och svårtillgänglig
skogsmark, verkar gränsmarkeringshypotesen mer gångbar som förklaringsgrund än husbehovshypotesen.
Inte har väl rationellt tänkande bönder hugget tung och svårtransporterad sten för husbehov lång ute i
svårtillgänglig skogsmark, när de oftast kunde hitta lämpliga block för stenhuggning utanför den egna
stugknuten?