Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

1.1. Norr om vägen mellan Tomta och Örby
Jag cyklar fram på den lilla grusvägen mellan Örby och Tomta. Jag är på hemväg och hade inte tänkt
göra något mer stopp. Men redan strax bakom Örby måste jag ändra planerna och stiga av cykeln.
Det måste man helt enkelt när en stor stensugga uppallad mellan två blockväggar exponerar sig
högt över vägen på höger sida. Medan jag närmade mig den skrevuppallade stensuggan, så
funderade jag över vem som varit kreatören bakom den spektakulära uppallningen. Var det de blinda
naturkrafterna, som agerat på eget bevåg? Eller det möjligen mänskliga stenhanterare, som i något
speciellt syfte skapat en spektakulär stenskyltning här? Jag hade faktiskt svårt att bestämma mig om
det var naturkrafterna, som haft en huggsexa här, eller om det rörde sig om kutursten, påverkad och
arrangerad av människor. Det var nog fifty-fifty, tyckte jag. Jag var dock ganska övertygad om att
stenplatsen fått sitt utseende för åtskilliga tusen år sedan. Jag vet ju av erfarenhet att man i den här
typen av vackert stenkaos kan finna inslag av borrklyvning. Men här hade jag inte en tanke på det.
Så upptäcker jag ändå borrännor på ett mindre block alldeles bredvid stensuggan. Nu skulle man
kanske kunna tro att stenborrning här skulle ha med sprängning att göra och att en kraftig
sprängning möblerat om i stenfloran här. Men korta borrännor satta i rad längs en blockkant, som i
det här fallet, har förstås ingenting med sprängning att göra . Det är spår efter borrklyvning där
kilning skett i radsatta klyvborrhål. Vi kan inte betvivla borrklyvningen här. Men den gör mig inte
mycket klokare. En stor uppallad stensugga - utan minsta spår av borrännor - ligger sida vid sida med
ett mindre borrkluvet block, som saknar en matchande partner. Det känns som om blocken ligger och
tittar förvånat på varandra och undrar: hur hamnade vi här? Vi har ju ingenting gemensamt. Och det
känns också som om blocken i förlängningen vänder blicken mot mig och kräver att jag ska komma
med ett svar. Tyvärr vänder jag slokörad ryggen mot blocken och klättrar ner till cykeln. Jag har inget
svar. Hela vägen hem funderade jag över vad det var för märklig stenplats, jag upptäckt och vad
blocken egentligen hade för förhållande till varandra. Jag hittade inget rimligt svar - och det har jag
fortfarande inte gjort.