Ångfartygen - Steamboats.se

306
Den 30 april 1890 mönstrade jag som lättmatros vid Sundsvalls sjömanshus å ångaren Nora
från Göteborg. Den 1sta Maj, gick jag ombord på ångare ut till Söråker, der Nora låg för att
lasta virke för att gå till Alicante (Spanien). Den 2dra maj började lastningen. Jag och 3 man
till af däcksfolket, började med att måla skrofvet utvändigt som vi fortsatte med den 3.4.5.6.7.
maj. Den 8 maj kl. 5 e.m. hade vi klart, ankaret lättat och lots ombord samt gick till sjös”.
Hösten 1914 blev Östersunds kapten hastigt sjuk och hans plats togs av kapten J A Pettersson.
Detta år fick även ångaren elektriskt ljus. 1915 var Fredriksson åter i tjänst men den 13 oktober
fick han ett slaganfall ombord på sitt fartyg och den 7 november avled han. Kapten Fredriksson
tycks ha varit mycket omtyckt av sina kollegor inom sjöfarten samt nära och kära.
Man kan se i vad som skrivits att han var saknad.
Ångaren Östersund förde båren från Sandviken till Frösön där jordfästningen förrättades av
pastor Nektman.
Pettersson efterträdde Fredriksson.
Den 30 maj 1917 drogs Östersund av Minnesgärde slip av Framåt och Tor. Östersund hade
legat på slip vintern 1916 – 1917 för att undergå en grundligare reparation enligt Sjöbesikt-
ningens föreskrifter. Bl a hade en del plåtar bytts ut. Östersund började sina turer den 2 juni.
Seglationerna för Storsjöns ångbåtar började därmed sin gilla gång. Östersund, Thomée och
Bergsviken var samordnade i en seglationsförening sedan ett antal år tillbaka. Alla turer kom
att delas lika, priserna hölls lika och alla tre behöll sin inseglingsinkomst. Trots kristiden som
nu började visa sig på allvar på det sättet att godstrafiken från Östersund minskats till en bråk-
del mot förut. Första världskriget hade ju härjat sedan 1914. Omkostnaderna hade stigit i höj-
den, veden kostade 25 – 30 kr per famn, oljan 14 kr per kilo, tross 5 kr per kg på eftersommaren.
Trots detta så blev 1917 ett gott år för de flesta ångbåtarna mycket beroende på den fina som-
maren med vackra söndagar som i sin tur medförde att passagerarantalet höjdes avsevärt. Vad
som också bidrog till resultatet var de enorma hötransporter som gjordes hela eftersommaren
för foderbyråns räkning. Båtarna erhöll bra priser för frakterna, man fick 2,25 per bunt från
Myrviken och 2 kr för kortare avstånd och 1,50 från Fannbyn.
Den 1 december 1917 frös isen till vid Dillne och Kårgärde men till Vällviken kunde trafiken
uppehållas till och med den 10 december. Den 11 december gjorde Östersund sin sista resa
till Fillsta och blev därmed årets sista båt att vintra.
Samma år, 1917, gick Storsjöns ångbåtsaktiebolag i likvidation och därmed var det definitivt
slut med trafiken med hjulångare på Storsjön.
Åren 1914 – 1918 trafikerades Vällvikens brygga mestadels av Bergsviken, Thomée och Östersund.
Det normala var att trafiken kom igång i mitten på maj och man körde ofta ända in i
december månad. Man fraktade allt, från kex, tobak, kött, gödning, cyklar, kaffe, fönsterglas,
vält! tvål, spirituosa, fotogen, karbid, mjöl, ja, allt som behövdes på gårdarna. Från bryggan
sändes då det som gårdarna i sin tur tillverkade.