Ångfartygen - Steamboats.se

64
maskinen runt och den 18 maj började seglationen. Den förlöpte utan missöden. Den 18 september
var seglationen slut för året. Förtjänsten 1936 och 1937 blev någorlunda god.
1938 började rustningen den 21 mars med en del reparationer, bl a fick man byta ut 24 tuber i
pannan. Det arbetet utfördes av Östersunds järnvägsverkstad. 1939 började rustningen den 1
april och man hade rundgång i maskin den 23:e i samma månad. Den 1 maj avgick man från
Östersund för att börja bogseringsarbetet och den 6 maj var man i Krokom med första flotten,
vilket aldrig inträffat så tidigt förr. Den 9 september började uppläggningen av ångaren.
1940 började Rune Pettersson på Framåt som däckare. En Ragnar Forssen från Vigge var
maskinist på Framåt. En man som kallades Stor-Nils, också från Vigge, arbetade ombord.
På våren 1941 måste befälhavaren sedan 25 år, Anton Assmundson, lämna sin plats på grund
av sjukdom. Från 1941 fram till dess Framåt lades upp 1949 var O. Höglund dess skeppare.
Från 1872 till 1949 hade Framåt fyra skeppare.
1944 gick Framåt på grund vid Rödösundet, något som inte gillades av kaptenen. Den stackars
avgående rorgängaren fick veta att han levde, något mindre blev över till Rune som just
gått på vakten.
1981 intervjuades Olle Höglund, Vällviken, om sina år på Storsjön:
Olle började 1918 på Storsjön och han var på Framåt från 1918 alla år fram till dess att
Framåt lades upp på Minnesgärde slip hösten 1949. Därefter fortsatte Olle på Motor-Hebe
från 1950 tom 1969. Olle berättade vidare att Framåts panna och maskin var större än Thomées.
Maskinen var en utställningsmaskin tillverkad i ett exemplar. När Thomée fått sin maskin
inmonterad mättes de båda fartygens krafter i en kappkörning. Thomée befanns stå nästan
stilla i jämförelse med Framåt. Framåts maskin hade längre slaglängd än Thomées och följaktligen
lägre varv, 115 - 120 varv/min mot Thomée´s 160 varv/min.
Om veden var bra förbrukade Framåt 1 kbm/timme. Pannan hade två fyrar och hade högsta
arbetstryck på 9 kg/kvcm. Pannan var lätteldad om bara veden som sagt höll god kvalitet.
Framåt var det sista stora fartyget som togs upp på Minnesgärde slip, 1949. Där låg hon till
dess Jonassons skrot skar ned henne 1957. Hon gick även några år med passagerartrafik på
Sandviken men i längden blev det för dyrt med passagerarcertifikat.
En eldare vid seklets början berättar:
Hon var känd för att vara en snabb och bra bogserare. Trots att hon var en bogserare plägade
kaptenen (Assmundson) och maskinisten att äta åtskilt från den övriga besättningen i en elegantare
aktersalong. Det kanske hade blivit ändring på detta om någon påmint Assmundson
om problemen Storsjöbolaget hade att få giltiga papper på Assmundson på 1910-talet. Talesättet
att ”det hörs våldsamt när katten fiser” stämde nog bra in här!
Man kunde höra på långt håll när Framåt nalkades, hon rörde nämligen upp mycket sjö. Boxarna
på pannans sidor var långa och tog fem travar ved på varje sida. Varje trave kunde innehålla
1½ - 2 kbm ved och åtgången kunde vara 1 – 1 3/4 kbm i timmen beroende på vedkvalitéen.