Ångfartygen - Steamboats.se

309
I maj 1932 var hon upp en dag på Minnesgärde slip till en kostnad av 125,- kr. 1934 var hon
upp igen för 450,- kr. 1939 kostade slipbesöket 150,-. Samma sak upprepade sig 1941, dock
10 dagar för 225,- vilket upprepade sig 1943, 1944, 1945 och 1947.
1935 gick Östersund på grund vid Andersön. Skepparen hade gått ned på mellandäck för att
prata med någon som sökte honom. Däcksgrabben, som stod vid rodret, visste ej om grundet.
Han försökte dessutom att gå efter en kompasskurs som inte var rätt. Inga större skador uppstod
dock utan Östersund gick hela den sommaren innan man lagade de små skavanker som
blev resultatet av grundstötningen. När de stod på grundet sade kaptenen när han kom upp i
styrhytten: ”De va som jekeln.” Inga våldsammare uttryck här inte! Östersund har alltid eldats
med ved, förutom några år på 1950-talet, och bunkring skedde i stort sett varje dag med storbunkring
i Svenstavik. Småbunkringar skedde vid Matnäset, Funäs, Kövra och Dillne. Vid
dessa bryggor gjorde skepparen upp vedaffärerna direkt med ortsbefolkningen.
STORSJÖFLOTTAN FÖRR OCH NU
Av Mauritz Möllervärn
I Jämten 1935 skrev Mauritz Möllervärn följande om Storsjöflottan.
Ferierna i Jämtlands ljusa högsommar med dess vita nätter över snöstrimmiga fjäll och vattrade
sund och vikar, då det är, som om solen ej ville gå ned, höra förvisso till de minnen från
barnaår och gryende ungdomstid, vilka sist av alla förgätas. Minnena äro som en dyrbar
skatt, vilken ej tidens gnagande tand eller livets härjande bitterhet kunnat förinta. Tvärtom
äro dessa hågkomster en inre rikedom för än i denna dag, om än mycket blivit annorlunda på
de ställen och orter, där jag lekte som barn och tillbringade minintensivt verksamma
ungdomstid.
Till dessa minnen hör ångbåtstrafiken å Storsjön som de mest tjusande, påtagligt gripbara
som de äro, när jag än vill ha fatt i dem. Huru mången gång t ex sjöng jag ej från Norderö
brygga med min klara gossestämma. Därför – minnena äro ej svunna; de framkallas lik
bilden på fotografiplåten omedelbart, när jag än så vill. Att kära minnen bliva det, man gör
dem till, är visst.
I min barndom och gryende ungdom stod Storsjöflottan i sitt flor. Låt oss därför börja med
något av det egna, minnesvärda, jag nedtecknat! Bäst är att på en gång förflytta oss ut en bit i
Storsjöns rena sjöluft. Låt oss för några vackra sommarveckor bosätta oss på en centralort
för sjötrafiken å Jämtlands största sjö, en ort, som både förr och nu varit och är beroende av
båttrafiken! Onekligen kunna vi då ej välja bättre plats än – Norderön. Norderön med sina
tutande ångbåtar och fjällen på behagligt avstånd för att se dem spegla sig i Storsjön i all sin
högsommarglans, ehuru kylan från deras klyftor och raviner kommer över oss, där vi sitta på
ångbåtens sakta gungande stäv, i nordvästanvinden.
Vi barn visste, vad båtarna hette och vart de gingo, vilken av dem som gick fortast och av allt
att döma hade den finaste gången. Därom kunde vi pojkar rent av råka i handgemäng med
varandra, som om vi stredo om omistliga värden. Vi visste ock, vilken båt det var, som gungade
och doppade som vi sade, värre än de andra. Vi kände till både passagerarbåtarna och
bogserarångarna.