Ångfartygen - Steamboats.se

50
de man en stor vedeka, som man rodde iland med under det att Elgen bogserade timmer utan
att stanna. Ibland blåste det så hårt att de som varit iland och hämtat veden fick ro någon
timme innan de hunnit upp Elgen. Freidenfelt drog inte av på farten utan stod och ropade att
de skulle skynda sig. Väl framme skulle veden lastas upp på Elgen utan att båten stannade.
Nu gick det kanske inte så fort, men besättningen var så rädd för Freidenfelt att de arbetade i
sitt anletes svett. När båten skulle hämta timmer i Fjösviken mot Häggsjön var flottarna så
rädda för Freidenfelt att de vadade ut i isvattnet till bröstet och sköt ut virket med kroppen för
att det skulle gå fort nog.
Men ibland kunde Freidenfelt vara på humör och då kunde han bjuda på både mat och
brännvin. En gång hade Freidenfelt fyllt år och Elgen var på väg från Fjösviken med ett timmersläp.
Väl ute på sjön mittemot Ålviken var det svag västan och Freidenfelt bestämde att nu
får vinden driva dem till Laxviken. Nere i kabyssen dukade Freidenfelt upp massor av mat och
en stor kagge brännvin. Sedan festade man hela natten. En i besättningen frågade Freidenfelt
om de skulle gå upp och titta till båt och timmer. Freidenfelt hade svarat: ”vi är på mot Laxviken
– ingen fara”. På morgonsidan kvicknade någon till och gick upp på däck. Vinden hade
vänt och de hade drivit mot Flinten. Då hade Freidenfelt sagt: ”ljug inte karl, vi är snart i
Laxviken” men sedan han varit upp på däck och konstaterat att karln haft rätt sade han: ”ja,
man fyller ju inte år varje dag”. Sedan eldade man upp ångtrycket och kom till Laxviken ett
dygn försenat.
År 1856 kom de första skogsarbetarna upp till Föllinge med omnejd och ville köpa skog. Tunadals
AB var bland de första bolagen. Bolaget var intresserat av att köpa avverkningsupplåtelser
av skogsbönderna. De hade redan byggt upp ångsågar vid kusten och räknat ut att
vattnet i åar och älvar skulle bli transportmedlet. De flesta avverkningsupplåtelserna var på
50 år och skogarna låg mest efter vattenleder. Bolagens motiv för att köpa avverkningsrätter
på kontrakt var för att få kontroll över råvarutillgången. Och vad hade folk att sätta emot –
de visste inte att skogen hade något värde annat än som ved och till husbyggen. Nu blev de
erbjudna pengar och i vissa fall även arbete som timmerhuggare och körare på sin egen skog.
Hela skogsskiften köptes upp för nästan ingenting och de som sålde fick inte hugga sin egen
ved eller husbehovstimmer var som helst – det kunde ofta bli långt borta från hemmet. Likadant
var det med starrslått och bete. De flesta skogsköpen skedde åren 1860-1870.
En ny lag kom 1889 där bolagen bara fick köpa kontrakt på 25 år. Då hände något annat –
skogsbolagen köpte hela hemman och torp istället. Det var för att fastighetsköp var en möjlighet
att säkra framtida virkesförsörjning. Ibland var bönderna inte villiga att sälja – då kom
brännvinskaggen fram och efter lång övertalning kunde de skriva på det kontrakt, där de var i
princip livegna.
Så kom arrendelagen 1909 och nu kunde bolagen hålla sina arrendatorer i hårda tyglar.
Många som sålt ångrade sig bittert, de flyttade, köpte sig ett torp eller ett litet hemman och
satte sig i skuld. Det var i första skedet, när det skrevs 50-åriga kontrakt, som bönderna blev
lurade men det förekom även på 1880 & 90-talet.
Vid ett tillfälle eldades Elgens styrhytt upp. Varför kan man undra?
Befälhavare:
1881 Norelius
1910 Sundberg