Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

Det finns emellertid en annan aspekt som kan ha stor betydelse. I kurserna lär
deltagarna känna lärare från andra institutioner och arbetsenheter, vilket ofta visar sig
vara överraskande intressant och bidrar till att skapa vi-känsla och känsla för att ingå i
ett större sammanhang. Och då kan man välja vilket som är viktigast: att stärka
samhörigheten inom fakulteten/området, eller inom universitetet som helhet. Inom LU
har vi haft möjligheten att göra bådadera. I de modeller vi har arbetat med har det ingått
både kurser som ges per fakultet/område och ett utbud av kurser gemensamma för hela
universitetet.
Från forskare i högskolepedagogik har vi ibland mött inställningen att utbildningen
måste göras ämnesspecifik, och därmed bedrivas per institution. Vi har gjort
institutionsspecifika kurser också, men det har varit korta, max tre dagar. Mer har inte
varit möjligt att få loss, av arbetstidsskäl. Vi ser därför knappast någon möjlighet att
bedriva behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning enbart på institutionsbas.
Utmaningen har i stället varit att göra utbildningen tillräckligt ämnesspecifik, inom
ramen för de gemensamma kurserna.
Ibland har vi kunnat prioritera grupper om 3–4 lärare från samma institution, och då har
det visat sig kunna bli betydande synergieffekter. Kursdeltagarna väljer ofta att
samverka om projekt, eller åtminstone att stödja varandra och samarbeta även i
fortsättningen. Och det finns flera exempel på att sådana grupper kunnat stimulera till
nytänkande inom en hel institution.
Antal deltagare
Vår erfarenhet är att 16–20 är idealiskt deltagarantal för de grundläggande
högskolepedagogiska kurserna. Det kan vara frestande att pressa in fler deltagare av
kostnadsskäl, men vi vill direkt varna för att ta in fler än 25. Det finns åtminstone två
skäl till detta. Ett skäl är att det är viktigt att stämningen blir god, upplevelsen positiv,
deltagarna så entusiastiska att de ser fram mot de återstående kurserna i den
behörighetsgivande utbildningen. Annars finns risk för en ”back-lash”. I detta ingår att
det är viktigt att det blir hög kvalitet i diskussionerna, vilket underlättas av att man inte
är för många. Det andra skälet är att det för tillämpningsuppgifter eller projektarbeten i
kurserna behövs omsorgsfull handledning, inte minst när det handlar om ansvar för de
studenter som blir utsatta för försöksverksamheter. Om kursdeltagarna är alltför många,
blir handledningssituationen ohållbar.
Två kursledare
När UKÄ på 1970-talet startade med internatkurserna för studierektorer och lektorer
hade man alltid kursledarteam om två eller tre personer. Inom PU-enheten på 70-talet
var det också naturligt att vi hjälptes åt som ledare för fortbildningsinsatser. Det gällde
att ha tillräcklig kreativitet i planeringen, och tillräcklig självkritik, och det behövdes
också två personer för att hantera de oförutsedda utmaningar som ofta uppkom i genomförandet.
Vi, Eva och Eva, gav de pedagogiska grundkurserna tillsammans långt in på
80-talet.
Att få arbeta i par som kursledare är något vi så långt som möjligt försökt värna om, när
vi efterhand rekryterat och inskolat nya pedagogiska konsulter. Det gäller särskilt de
119