Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

tillsammans med en grupp kolleger, och vi fann det hela trivialt och flummigt. En
professor vid min institution skrev en fullständigt dräpande artikel om ”Hur professorn
blev av med sin pedagogiska aningslöshet”. Jag lärde mig av detta mycket om hur man
inte skall göra universitetspedagogisk utbildning, Kursen blev på det sättet indirekt
betydelsefull för mig. Speciellt upplevde jag vikten av att som kursledare leva som man
lär, för att vara trovärdig.
På den tiden fanns det också obligatorisk pedagogisk utbildning – en kurs för att få ut
magister-examen – och jag deltog därför i en sådan. Det jag minns är sövande storföreläsningar
i Carolinasalen om pedagogikens historia, och en övning där vi skulle
applicera det nya relativa betygssystemets procentsatser direkt på en skolklass, under
protest. Där fanns inget som jag upplevde relevant för mina undervisningsuppgifter.
Delvis på grund av erfarenheter av det här slaget fanns i universitetskulturen mot slutet
av 60-talet en utbredd misstro mot pedagogisk utbildning.
1968
1968 och åren före och efter innebar en vändpunkt för universitetsutbildningen,
åtminstone här och var. För mig personligen gav processerna synnerligen väsentliga
erfarenheter.
Det började flera år före 1968 med att vi hörde talas om Rachel Carsons ”Tyst vår” och
för första gången blev uppmärksamma på miljöförstöringen. Lika revolutionerande var
Georg Borgströms ”Gränser för vår tillvaro”, som tydliggjorde naturresursernas
begränsningar och behoven av att åstadkomma vad vi idag skulle kalla ”hållbar utveckling”.
En lång rad engagerande gäster kom till Stora Salen och berättade – om utsugningen
av u-länderna, om kapprustningens orimliga omfattning under det kalla kriget,
om ”Plundring, Svält och Förgiftning”, om kapitalismens avigsidor. Vietnamkriget
började ifrågasättas. Världen var på väg käpprätt åt helvete! Och detta i bjärt kontrast
till den utvecklingsoptimistiska världsbild vi på 50-talet var uppfostrade med.
Pete Seeger sjöng Tom Baxters ”What did you learn in school today”, och kritiken mot
utbildningssystemet växte.
Jag valde att engagera mig i ”U-gruppen vid Lunds universitet”. Vi hungerdemonstrerade
i Stockholm på riksdagshusplan för 1%-målet för u-landsbiståndet, då
det plötsligt dök upp ridande poliser. De visade sig vara på väg inte mot oss, utan mot
kårhuset – kårhusockupationen. Motsvarande hände på andra håll i världen, och det
kändes som om vi på något sätt var del i något stort.
Revolten kom i hög grad att riktas mot universitetsutbildningen, symboliserad av UKAS
och lite senare PUKAS. De var reformpaket i utbildningsteknologisk anda, ägnade att
göra utbildningen ännu mera strömlinjeformad och därmed effektiv. Kritiken gällde
utbildningens bristande relevans, och formernas destruktiva effekter – den dolda läroplanen.
Många studenter rasade åt vänster, och somliga brände sina studentmössor.
Inom U-gruppen tog jag på mig ansvaret för utbildningsverksamheten – minst ett 50-tal
studiecirklar. Det var slående för mig hur snabbt och hur mycket studenter kunde lära
16