Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

har därför valt att göra en snäv avgränsning till eldsjälar som uppenbart har haft betydelse
för verksamheter även utanför den egna institutionen eller sektionen, när vi förtecknat
dem i bilaga 2.
En särskild grupp utgör alla våra medarbetare under årens lopp, som vågat sig på uppgiften
att bedriva pedagogisk utbildning för universitetslärare inom LU, och som direkt
bidragit till framväxten av den högskolepedagogiska utbildningen. De finns förtecknade
i bilaga 1.
Till eldsjälarna räknar vi också våra kolleger på andra håll i landet, som gjort motsvarande
insatser för framväxten av pedagogisk utbildning för lärarna vid andra lärosäten.
Dessutom har det varit synnerligen värdefullt med den samverkan som skett nationellt
och internationellt i olika former. Detta beskriver vi närmare i kapitel 12, 14 och 15.
Forskare och andra författare
Den högskolepedagogiska forskningen har expanderat kraftigt från början av 70-talet,
och till den pedagogiska utbildningen har vi fått ett successivt växande flöde av användbara
artiklar och böcker. Professor Ference Marton vid Göteborgs universitet och hans
medförfattare har varit banbrytande, och de har bidragit mycket starkt till att fältet
”högskolepedagogik” blivit etablerat och respekterat.
Det har också kommit en mängd debattböcker och mer praktiskt inriktade böcker, och
lärarna som deltagit i kurserna har kunnat finna allt mer som de haft direkt användning
för. I kapitel 13 har vi valt att ge en bild av utvecklingen genom flödet av boktitlar.
Några forskare/författare har haft särskilt stor betydelse bl.a. genom att vi kunnat använda
deras böcker som ”kursböcker”. Förutom ”Marton-gruppen” (1977) är de Wilbert
McKeachie (1969–2002), Graham Gibbs och Trevor Habeshaw (1989), Paul Ramsden
(1992) och John Biggs (1999).
Facket
Personalorganisationerna hade under hela PUS-tiden majoritet i den referensgrupp för
personalutbildning som fungerade som vår ledningsgrupp. Detta innebar ett naturligt
och förtroendefullt samarbete, som varit mycket värdefullt. Möjligheterna att vara pådrivande
har begränsats av trögheten i kulturförändringen, men efterhand som det kommit
allt mer av positiva utvärderingar av olika slag har uppbackningen från personalorganisationerna
kunnat bli tydligare. De har kunnat hävda lärarnas rätt till kompetens för
jobbet och rätt till utrymme för kompetensutveckling.
Som resultat av centrala förhandlingar fick högskolorna särskilda ”RALS-medel” för
kompetensutveckling, som bl.a. kunde användas för utbyggnad av den pedagogiska
utbildningen i början av 90-talet.
Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) uppmärksammade tidigt behoven. Ett särskilt
genombrott skedde, som vi ser det, med SULF:s tydliga ställningstagande för omfattningen
”minst 10 veckor” i ”Lärarakademien” (SULF, 2002). Detta var ett program i
form av tio punkter ”som vägledande för det fortsatta arbetet med pedagogisk och
didaktisk utbildning för universitets- och högskolelärare”.
72