Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

sig själva, när motivationen fanns. Detta stod i bjärt kontrast till de relevansproblem
som många av mina studenter på institutionen upplevde. Och jag slukade allt jag kunde
hitta om alternativ pedagogik.
Tidstypiska böcker var Freires ”Pedagogy of the Oppressed”, Postman&Weingartners
”Teaching as a Subversive Activity” (i svensk översättning ”Lära för att överleva.
Angrepp på en förlegad undervisning – förslag till en revolution”), Nils Christies ”Hvis
skolen ikke fantes”, och lite senare Carl Rogers ”Frihet att lära. Om att själv få styra sitt
sökande efter kunskap”.
Inom universitetet blev det möjligt att frivilligt avstå 1% av lönen till u-landsbistånd,
som politisk demonstration. Om jag minns rätt, var det dåvarande rektorn Per
Stjernquists förtjänst.
I detta skede ville jag hitta något mer meningsfullt att göra än att doktorera i matematik.
Mitt val att ta studievägledartjänsten på institutionen 1969 var ett led i en omorientering.
Början på samarbetet med Eva Falk Nilsson
På hösten 1969, om jag minns rätt, var det ett stort möte i Lilla Salen, och det måste
bl.a. ha handlat om studievägledarnas uppgifter. I underlaget fanns en formulering som
var ungefär så här
”Studierådgivningen skall underlätta anpassningen till studiemiljön och leda till
att studenten på bästa sätt utnyttjar de undervisningsresurser som erbjuds.”
I skriften ”Universitetspedagogik” (Ahlström, 1968, sid.59) fanns en liknande formulering
”En rådgivande verksamhet med den generella målsättningen att underlätta
individens anpassning till studiemiljön skulle med säkerhet avhjälpa många
brister och höja studieeffektiviteten.”
Typiska ”PUKAS”-formuleringar! Jag minns att jag och Eva FN, som då var studievägledare
vid pedagogiska institutionen, båda stod upp och protesterade från var sin ända
av salen: Det måste vara väl så väsentligt att bidra till att studiemiljön anpassades till
studenterna!
Det var så vi fann varandra, som själsfränder för en gemensam mission.
Vårt första stora gemensamma projekt var en omfattande kursvärderingssatsning 1971
på min institution, då Eva FN var nästan ny som pedagogisk konsult vid PU-enheten
(universitetets pedagogiska utvecklingsenhet), och jag fortfarande var kvar som
studievägledare på institutionen. Den ledde till en lång rad förändringsförslag från oss –
”anpassas till eleverna”, ”mer av förståelse”, ”mer aktiverande”, ”slopas” (föreläsningarna),
”låt eleverna stå för utfrågningen i stället för läraren” etc. Det var inte lätt för
institutionen att hantera.
17