Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

(Ahlström, 1968). Senare utvecklades detta i bokform med tillägg från Danmark och
Norge (Handal m.fl., 1973). Samtliga författare hade sitt ursprung i olika pedagogiska
institutioner och texterna var starkt präglade av den utbildningsteknologiska synen på
utbildning. När vi startade våra kurser i Lund kom dessa läromedel knappast till
användning, då lärarna uppfattade dem som alltför mastiga.
UPU:s förslag till pedagogisk utbildning sammanfattades i fyra punkter (UKÄ, 1970):
1. Pedagogisk rådgivning åt mindre erfarna lärare
2. Universitetspedagogisk grundutbildning för lärare med längre förordnanden
3. Fortbildning för pedagogisk förnyelse
4. Specialkurser för pedagogiskt utvecklingsarbete
Vidare underströk UPU följande:
* I princip bör alla lärare delta i en pedagogisk grundutbildning
* För lärare med ettårsförordnande huvudsakligen i form av rådgivning och auskultation
inom den egna institutionen,
* För alla lärare med längre förordnande bör grundutbildningen vara ett tjänsteåliggande
* Också pedagogisk fortbildning bör ingå i lärarnas skyldighet
* Det bör ordnas centrala kurser, frivilliga för lärarna med rätt till tjänstledighet med
oavkortad lön.
Grundkursen skulle enligt förslaget till studieplan omfatta en allmän, mera teoretisk del
om 30 timmar + självstudier och en praktisk ämnesbunden del med 20 timmar undervisning,
8 timmar auskultationer och 10 timmar då deltagarna blir avlyssnade. Denna
modell genomfördes inte vid Lunds universitet, men fanns som tankegods i det fortsatta
uppbyggnadsarbetet.
Inrättande av pedagogiska utvecklingsenheter
1967 kom UPU:s delbetänkande ” Pedagogiskt utvecklingsarbete m.m. vid universitet
och högskolor” (UPU V) i vilket man föreslog inrättande av både en nationell PU-enhet
placerad inom UKÄ och s.k. pedagogiska serviceenheter vid lärosätena. Förslagen
genomfördes successivt under de kommande åren.
UKÄ:s enhet innehöll tre avdelningar: för ledning och samordning av universitetspedagogisk
forskning (A-projekt), utvecklingsarbete (B-projekt) och pedagogisk fortbildning
för lärarna (C-projekt). Samtidigt underströk utredningen vikten av samordning mellan
de olika avdelningarnas verksamheter. Samtliga projekt rapporterades omsorgsfullt.
För de enskilda lärosätena föreslog utredningen att de pedagogiska serviceenheterna
skulle inordnas som en sektion eller avdelning inom lärosätenas utbildningsbyråer.
Även dessa nyinrättade enheter fick benämningen PU-enhet. Till enheterna rekryterades
– i linje med utredningens förslag – universitetslärare, i första hand fackpedagoger.
Benämningen konsult förefaller ha hämtats från det allmänna skolväsendets organisation,
där man talade om konsulentuppgifter för rådgivning och service inom ramen för
det pedagogiska utvecklingsarbetet. Såväl den centrala som de lokala enheterna finansierades
genom av staten särskilt öronmärkta medel för ett budgetår i taget. Den förste
pedagogiske konsulten vid Lunds universitet anställdes 1969.
24