Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

högskolepedagogiska introduktionskurserna och utbildning för forskarhandledare, där
man fortfarande kan ha misstro att tampas med. Kurser som ”kommunikationskurser”
(se bilaga 8) och andra väl utprövade specialkurser, som deltagarna valt själva och är
väl motiverade för, kan vara lättare att klara som ensam kursledare.
När områdena/fakulteterna på 1990-talet fick ett tydligare delegerat ansvar för den
pedagogiska utbildningen, valde vi ofta att arbeta i par med någon välrenommerad
lärare från området. Visserligen gjorde nog vi det mesta av arbetet, men det var mycket
värdefullt att ha med någon som dels sågs som en garant för att innehållet var relevant,
dels kunde bidra med egen metodisk och ämnesdidaktisk specialkompetens.
Kostnaderna för kurserna
Kurserna måste få kosta så mycket schemalagd tid som behövs för att tiden för deltagande
i kurserna skall bli väl använd. Det är deltagarnas arbetstid som är det mest
kostsamma, och den behöver utnyttjas optimalt. Särskilt gäller detta högskolepedagogiska
introduktionskurser, där det ofta handlar om att få en attitydförändring till
stånd. Det behövs också rikligt med handledningstid, för att säkra att projekten inom
kurserna leder till bra effekter för studenterna. Kurserna blir då visserligen inte modeller
för hur man kan klara att bedriva undervisning med undermåliga resurser – så som
villkoren ofta är i den vanliga utbildningen för studenter. De blir emellertid modeller för
hur väl det kan fungera om man har optimala resurser, och därmed en målbild, som
många lärare kan dela i sin strävan underifrån efter mer rimliga resurser till studenternas
utbildning.
Kursernas utformning
Kurserna bör naturligtvis ha tydliga målbeskrivningar och någon form av kursplaner
som fungerar styrande för kursernas utformning. De kan därför få mycket varierande
utformning. beroende på olika mål och innehåll. Variationen har också ett värde i sig,
eftersom kursdeltagarna kan få tillfälle att reflektera över och lära av en rad olika
modeller. Några generella erfarenheter vill vi dock dela med oss av.
Utveckling eller anpassning
Inriktningen på den pedagogiska utbildningen för lärarna diskuterades mycket på 70-
talet, i termer av utveckling eller anpassning. Hans Jalling, som var ansvarig för personalutvecklingsprogrammen
inom UKÄ och UHÄ, beskrev den principiella skillnaden
mellan ”staff training ” och ”staff development” i ett kapitel ”Educational Policy and
Staff Development” i en internationell antologi ”Staff Development for the 1980ths –
International Perspectives” (Rhodes, 1980, sid. 31):
”staff training is used to signify activities on the part of educational authorities
(national, regional, local, university) to implement educational policy as defined
by the authority in question. While the objectives thus are fixed by the organization
sponsoring the training programme, methods of training may, of course,
vary (job rotation, on-the-job training, courses, workshops etc.)”
120