Ladda ner boken som PDF - Lunds universitet

Engagerade ledare
Utan starka insatser från personer i ledande ställning hade den utveckling vi sett inte
varit möjlig. Vi vill här bara nämna några, som haft särskilt stor betydelse inom LU,
som vi sett det:
Håkan Westling intresserade sig som rektor mycket för vår verksamhet, backade upp
vårt stora utvecklingsprojekt och drev ”Core Curriculum-programmet”. Som ordförande
i Högskoleutredningen/Grundbulten valde han EFN till huvudsekreterare, och hade
modet att ta in våra djärva förslag i utredningen och föreslå särskilda resurser för att
genomföra dem.
Odontologiska fakulteten och dess ledning har alltid varit i fronten när det gäller att
satsa på pedagogisk utveckling och pedagogisk utbildning. Det är den fakultet där
kulturförändringen gått snabbast, och där man också varit djärvast i den radikala
omläggningen till problembaserat lärande i början på 90-talet. Detta har fått stort
modellvärde.
Eva Hansson, under 90-talet prodekanus inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten,
har varit en av våra viktigaste samarbetspartners genom åren. Hon engagerade sig
själv som kursledare tillsammans med oss i uppbyggnaden av fakultetens pedagogiska
kurser. Dessa kom att fungera som modell för andra fakulteter/områden under hela 90-
talet. Hon ledde studierektorskollegiet inom fakulteten på ett föredömligt sätt genom
flera utvecklingsprojekt, och bidrog personligen kraftigt till kulturförändringen inom
denna forskningstunga fakultet. Hon har också direkt engagerat sig i ledningen av vår
verksamhet under många år, och var initiativtagare till bildandet av Universitetspedagogiskt
centrum (UPC) 1995.
Ledningen för Lunds tekniska högskola (LTH) satsade i början på 2000-talet på ett stort
utvecklingsprojekt ”Genombrottet”, på förslag från vår kollega Torgny Roxå. Innan
dess hade utvecklingen inom LTH på 90-talet gått jämförelsevis trögt. Med ”Genombrottet”
kom LTH snabbt att ta en tätposition inom universitetet, och”Pedagogiska
Akademin” och lokala ”Inspirationskonferenser” har fungerat som modeller inte bara
lokalt utan också nationellt och internationellt. Vid tiden för planeringsprojektets start
2002 hade LTH ett utbud av högskolepedagogisk utbildning omfattande 11 veckor. Det
gjorde tydligt att Franssonska utredningens och SULFs förslag om tio veckors utbildning
inte alls var orealistiska.
Universitetsstyrelsens beslut 2003 om den högskolepedagogiska utbildningen var berett
i överläggningar mellan rektorsämbetet och dekanerna, och de har alltså ett samlat
ansvar för beslutet. Vicerektorn för grundutbildningen hade särskild betydelse, genom
sin övertygelse och sitt ställningstagande. Även andra bidrog, inte minst till utvidgningen
av målet till att omfatta alla lärare.
På nivåer under den högsta ledningen finns det också många andra ledare – studierektorer,
prefekter, dekaner – som på olika sätt varit drivande och stödjande. Att nämna
namn och alla deras insatser skulle dock föra för långt här, eftersom det är så många vi
har i tankarna.
73