Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Bergart<br />
Fynden av bergart bestod av ett skifferbryne, en knacksten<br />
och två slipstenar, vilka alla var lösfynd. Skifferbrynet<br />
(F801) är smalt och avbrutet i bägge ändar.<br />
F807 består av två delar av en flat sandsten med slipspår<br />
på den ena svagt skålade sidan.<br />
Slipstenen F812 är ett fragment av en sten som haft flera<br />
plana ytor. En av ytorna har tydliga slipspår och det är inte<br />
uteslutet att flera sidor kan ha använts när stenen var i<br />
oskadat skick.<br />
Slagen sten<br />
Avslag av kvarts och tuff var kända från förundersökningen,<br />
men stenålderslämningarna nedprioriterades inför slutundersökningen.<br />
Under schaktningen samt vid rutundersökningen<br />
av kulturlagren framkom slagen sten av berg arterna<br />
kvarts, flinta, hälleflinta, porfyr, kvartsit, sandsten och<br />
grönsten, samt en yxa i grönsten (F5). Fynd i form av slagen<br />
sten och rester av yxproduktion i grönsten framkom främst i<br />
den sydvästra delen avI samråd med Länsstyrelsen utfördes<br />
en undersökning inom RAÄ 84:1 av personal från undersökningen<br />
av stenålderslokalerna i Svartkärret. Fynden från<br />
denna delundersökning kom att bearbetas i rapporten över<br />
lokalerna i Svartkärret (Darmark et al 2009:24-27, 110-111).<br />
Ett utdrag som berör det fyndmaterial som framkom på<br />
Västra Via RAÄ 84:1 redovisas i Bilaga 10.<br />
Förutom grönsten bestod det slagna stenmaterialet<br />
från boplatsen till största delen av kvarts samt även av<br />
enstaka avslag och fragment i flinta (sydskandinavisk och<br />
kinnekulleflinta), hälleflinta, kvartsit och porfyr.<br />
Kvartsens sammansättning är i princip så som man<br />
kan förvänta sig från en boplats. Ungefär lika delar plattforms-<br />
som bipolär metod. Andelen bipolära kärnor är<br />
relativt stor. På grund av insamlingsmetoden (i huvudsak<br />
rensfynd från avbaning) saknas mindre avslag, fragment<br />
och splitter. Det tillvaratagna kvartsmaterialet består därför<br />
av större avslag, fragment och kärnor. Kvartskvaliteten<br />
varierar men tycks i huvudsak komma från morännoduler<br />
även om enstaka större stycken kan komma från ett<br />
eller flera kvartsbrott. Inga bitar med retusch har observerats<br />
men flera relativt tunna bipolära avslag kan mycket<br />
väl ha fungerat som knivar eller dyl.<br />
Kinnekulleflintan kan i huvudsak kopplas till mikrospånteknologi<br />
(d v s mesolitikum). Endast mindre bitar<br />
finns i materialet. Ett mikrospån och ett kärnuppfriskningsavslag<br />
har noterats. Materialet liknar det som framkom<br />
vid boplatserna Svartkärret 1-3 som undersöktes<br />
samtidigt ca 200 meter från Västra Via 84:1. Dessa lokaler<br />
har daterats till ca 6200–6500 f. Kr och ligger något högre<br />
i landskapet vilket antyder att 84:1 ska dateras till en något<br />
senare fas. Två dateringar från lokalen hamnar i intervallet<br />
6000-6200 f. Kr vilket stödjer strandlinjedateringen.<br />
Av övriga material tillvaratogs endast enstaka bitar<br />
vilka inte kommenteras vidare.<br />
Figur 80. Knivspets av hälleflinta, F6 och F7, från Grav 1.<br />
Foto: Elisabet Pettersson, <strong>SAU</strong>.<br />
Figur 81. Flintdolken, F1, från Grav 1. Foto: Elisabet Pettersson,<br />
<strong>SAU</strong>.<br />
Förutom fynd från schaktning och rutgrävning påträffades<br />
slagen sten även i en av brandgravarna. I Grav 1<br />
påträffades spetsen av en kniv av hälleflinta (F6) samt<br />
ett fragment av hälleflinta (F7) vilka var brända. De båda<br />
delarna är nötta men har passning.<br />
I Grav 1 framkom även delar av en bränd flintdolk (F1-4).<br />
Två av bitarna har passning och flintdolkens längd är minst<br />
111 mm. Dolken är avbruten i båda ändar och har ursprungligen<br />
varit betydligt längre. Bredden är 34 mm och tjockleken<br />
12 mm. Flintdolken har på grund av skadorna få bevarade<br />
typologiska element, men är förmodligen av Typ VI<br />
enligt Lomborgs typologi. Typ VI-dolkar dateras till tidig<br />
bronsålder. Medan många tidigare dolktyper hittas i hällkistor<br />
och i samband med skelettgravar under flat mark så<br />
dyker Typ VI-dolkarna ofta upp i bronsåldersgravar. Många<br />
dolkar av denna typ användes tillsammans med svavelkisstenar<br />
som eldslagningsflintor. Bruksspår efter eldslagning<br />
syns ofta som ett litet polerat parti på dolkarnas greppände.<br />
Lomborg (1973) definierade alla Typ VI-dolkar under 0,13 m<br />
som eldslagningsflintor (Apel, muntlig uppgift).<br />
Inom Örebro län har ett flertal neolitiska hällkistor påträffats<br />
och flintdolkar är ett vanligt fynd i anknytning till dessa<br />
(E. Karlsson 2003:39f). Som tidigare nämnts finns det äldre<br />
uppgifter om att en hällkista ska ha funnits vid Västra Via.<br />
102 sau rapport <strong>2010</strong>:2
Change language