2010:2 - SAU

Vendeltida järnframställning i Västra Via
Anneli Sundkvist
InLEDning
Redan i förundersökningsstadiet stod det klart att möjligheterna
att påträffa tämligen omfattande lämningar av
järnframställning och smide i Västra Via var goda. Vid
förundersökningen identifierades nämligen två sannolika
järnframställningsugnar (Groop 2005:14f.). Dessa
utöka des under slutundersökningen till sju stycken. Sex
av ugnarna (A1706, 1786, 29270, 29321, 29488 och 47716)
låg samlade invid de två grophusen (A31032 och 38762)
(fig 1), medan den sjunde, A1111, var belägen mer solitärt
30 m norrut (fig 106).
JärnFRAMSTäLLning i FÖRHISToRISk TID:
koRT BEGREPPSuTREDning
De olika stegen som ingår i järnframställning i blästugn
(fig 107) sammanfattas enligt följande (se t ex Serning
1976:47; Magnusson 1998:28ff; Rubensson 2000:105ff;
Gradin & Hjärtner-Holdar 2003:394ff; Severin 2005:6ff för
lättöverskådliga beskrivningar och Englund 2002 för ingående):
råmaterialet, malmen, hämtas från sjö, vatten drag
eller myr. Utvinning av bergsmalm kan eventuellt förekomma
under vikingatid (Serning 1976:41ff), men vidare
diskussion om bergsmalmshanteringens början faller
utanför denna artikels ram. När malmen, som innehåller
diverse ämnen utöver järn, samlats in påbörjas reningsprocessen.
Syftet med denna är att få fram smidbart järn.
Den första fasen är rostning, då svavel och kristallvatten
avlägsnas (Magnusson 1998:31). Här läggs malmen i en av
ved bestående rost. Denna sätts i brand och får brinna ner
direkt på marken. Härifrån krattar man sedan malmen.
Nästa steg i reningsprocessen är reduktion eller blästring,
vilket sker i ugn. För att få upp temperaturen tillförs
luft, vanligen genom blåsbälg. Ursprungligen användes
ved för att elda ugnen med. Tämligen tidigt i järnhanteringens
historia övergick man till kol (Hennius et al
2005:58). Kol och malm fylls kontinuerligt på i ugnen.
Restprodukt från blästringen är slagg, medan smältan är
produkten som tas till vara för vidare bearbetning.
För att få bort ytterligare slagg upphettas järnet igen.
Detta kan ske i ugnen, men vanligare är att det görs på
en ässja. Bearbetning sker med hammare. Denna process
benämns primärsmide och är mycket tidskrävande. Vanligen
behövs flera upphettningar (Rubensson 2000:106).
Leif Rubensson uppskattar det ungefärliga bortfallet
vid varje steg i processen från rostad malm till smidbart
järn enligt följande: Luppen väger ca 40 % av vikten
på den malm som blästrats. Ungefär 75 % av luppen försvinner
vid primärsmidesprocessen. Det smidbara järnet
väger ca 10 % av den ursprungliga rostade malmen
(Rubensson 2000:106).
Resultatet av primärsmidet blir järn lämpligt för smide av
föremål – sekundärsmide. Denna process skedde ofta
på andra platser än den ursprungliga järnframställningen,
då järnet i sig var en handelsvara (jfr Hulth 2008:122 o
där anf litt). Sedan länge är artefaktkategorin ämnesjärn
känd inom arkeologin. Ämnesjärnen kan ha olika
form och man kan se geografiska uppdelningar (Englund
2002:300 där anf litt; Lindeberg 2009:29f). Traditionellt
har föremålskategorin tolkats som tillhörande yngre järnålder,
men få dateringar har genomförts. Det blev under
1990‐talet möjligt att datera järnet med hjälp av det i
metallen bundna kolet (Possnert & Wetterholm 1995).
14
C‐datering av ett spadformat ämnesjärn från Kråknäset,
Torsåker socken i Gästrikland, placerade det i förromersk
järnålder. Detta kan indikera att denna typ av halvfabrikat
har en kontinuitet genom hela första årtusendet av vår
tideräkning (Englund 2001:5).
Anledningen till att man smidde järnet i standardiserad
form har ofta tolkats mot en praktisk bakgrund. Formerna
är sådana att de ofta underlättar effektiv packning
och därmed frakt. Dessutom förenklar fasta enheter försäljningsprocessen
och det gör också materialets kvalitet
lättare att bedöma (Magnusson 1992:196). Om allt järn
som framställts vid primärsmidet formats till ämnesjärn
är naturligtvis osäkert. Då järnframställningen sker för
husbehov finns inget direkt behov av att smida ämnesjärn.
Englund påpekar att få moderna studier har gjorts
på ämnesjärn och att tolkningarna av föremålskategorin
som handelsvara har flera decennier på nacken (Englund
2001:3; Lindeberg 2009).
Spår av förhistorisk järnframställning
i det arkeologiska materialet
Järnframställningen i Sverige tar sin början redan under
bronsålder. Eva Hjärtner Holdar (1993:185ff) argumenterar
beträffande skiftet mellan brons- och järnålder att
om ”… förekomsten av järnföremål med skärande egg och en
järnmetallurgisk process …” räcker som definition på järnålder,
inleds denna redan under bronsålderns period V,
d v s åttonde århundradet före vår tideräknings början. En
jämförelse med Grekland indikerar att bruket att använda
järn är beroende av hur stabilt samhället är som helhet.
I tider av förändring tenderar järnframställningstraditionen
att snabbt vinna mark och sprida sig (Hjärtner-Holdar
& Risberg 2003:83ff).
Vilka spår lämnar då järnhantering och hur är de representerade
i det arkeologiska materialet? Synar vi järnframställningsprocessen
kan det sammanfattas grovt att de faktiska
arkeologiska spår vi har att leta efter är anläggningar i
form av rostningsplatser, kolningsgropar, milor, blästugnar,
ässjor och smidesgropar. Fyndmaterialet omfattar bl a slagger
från olika delar av processen, annat avfall, t ex glödskal
och smidesavfall, halvfabrikat, verktyg från järnframställningens
olika steg och till sist smidda föremål.
134 sau rapport 2010:2