2010:2 - SAU

1900‐talet skall det även ha legat en hällkista vid Västra
Via (Lindqvist 1912:83). Strax nordväst om byn finns ett
äldre skifferbrott (RAÄ 61) vars ålder inte är känt. På laga
skifteskartan från 1839–42 finns ett skifferbrott markerat
men dess läge överensstämmer inte med RAÄ 61
(Lindkvist 2005:7).
I skogsmarken väster om RAÄ 84:1‐2 fanns tre stenålders
boplatser (RAÄ 83:1, RAÄ 102 och RAÄ 103; tidigare
RAÄ 83:1‐3), vilka lokaliserades vid utredningen
inför omläggningen av E18 (Pettersson 2003). Vid dessa
boplatser, Svartkärret 1, 2 och 3, framkom lämningar från
äldre stenålder (Darmark et al 2009). Slagen kvarts framkom
även på flera ställen i området mellan UO och Svartkärret
(RAÄ 113, 117, 120).
I anslutning till RAÄ 84:1‐2 finns rikligt med överplöjda
förhistoriska boplatslämningar. Inom RAÄ 100 (tidigare
RAÄ 84:2) som låg nordväst om UO påträffades stolphål,
gropar och stenpackningar, varav en anläggning daterades
till 1200‐talet (Emanuelsson 2005). Sydväst om UO, på
andra sidan bäckravinen, låg RAÄ 101 (tidigare RAÄ 84:3)
där gropar, härdar, lager och stolphål framkom. En av härdarna
daterades till förromersk järnålder. Fynd från både
förhistorisk och historisk tid påträffades. Dessa bestod av
keramik, järnföremål, bränd lera och malm. Den slagg som
framkom var av både förhistorisk och efterreformatorisk
typ (Eklund 2005a). Norr om detta område fanns RAÄ 91
som utgjordes av ett utkastlager med spår av smidesverksamhet,
samt fynd från historisk tid som keramik och
mynt från 1700‐talet (M. Andersson 2005). Sydväst om
UO undersöktes RAÄ 86, en brandgrav från romersk järnålder‐folkvandringstid
(Emanuelsson & Wikborg 2009).
Den medeltida bytomten RAÄ 69:1 ligger strax sydöst
om UO. I bytomtens norra utkant förundersöktes RAÄ 92
där härdar och stolphål påträffades tillsammans med
spår av järnframställning i form av en smideshärd eller
bläster ugn. En av härdarna daterades till 1400–1500‐talet
( Eriksson 2005). Ett mindre område inom RAÄ 92 kom
att slutundersökas och då framkom rester av järnhantering
och kolmilor (RAÄ 140) från slutet av medeltiden
och senare tid, samt äldre odlingslämningar (Lagerstedt
2008c).
Tidigare arkeologiska undersökningar
Ett begränsat antal boplatslämningar från järnåldern är
kända i Örebro län. Flera arkeologiska undersökningar
har i och för sig gjorts i länet men utan att något större
antal huskonstruktioner har framkommit. Undersökningarna
inför nya E18 skapade därför möjligheter att klargöra
järnåldersbebyggelsens karaktär. I det följande ges ett
antal exempel på undersökningar som berört bebyggelselämningar
från järnåldern.
Från Viby socken har flera hus med dateringar i järnålder
framkommit vid undersökningar i Skävi ( Bergold
& Holm 1998), samt en större sammanhängande boplats
med tillhörande gravar från yngre järnålder i Vreten
(Stibéus 1994). Även i Husby, Glanshammars socken,
påträffades en boplats med hus, smedja, verkstadsområde
och palissad som huvudsakligen daterades till vendeltid
(Ekman 1998).
I samband med ombyggnaden av E18 genomfördes
även ett antal undersökningar inom Vintrosa socken
som resulterade i att lämningar av järnåldersbebyggelse
påträffades. I Säby framkom ett förromerskt grophus
och två stolpburna hus från respektive förromersk och
romersk järnålder (Graner et al 2008), medan två hus
från romersk järnålder undersöktes i Falltorp (Lagerstedt
2008b). Vid Götavi undersöktes boplatslämningar
från neolitikum, brons‐ och järnålder och en kultplats
som daterades till yngre järnålder. De huskonstruktioner
som påträffades var två troligen sammanbyggda hus
från vikingatid‐medel tid (Lagerlöf et al 2008). Även vid
Knutstorp, Hidinge socken, framkom spår av en boplats
från äldre järnålder. I samband med boplatslämningarna
framkom ett par järnframställningsugnar vilka kunde
dateras till romersk järnålder (Lagerstedt 2008a).
Antalet kända järnframställningsplatser i Närke uppgick
år 2003 till ca 90 stycken (Westin 2003:377). Ungefär
hälften av dem låg på den södra slätten, på eller intill den
kambrosilurremsa som löper längs den södra förkastningsbranten.
Främst var lokalerna koncentrerade till två
områden, dels till socknarna Viby och Hardemo i väster,
dels till socknarna Sköllersta och Asker i öster. Även vid
Vätterns norra spets och vid sjön Väringen fanns lokaler
med järnframställning (Hansson 1989:79).
Under 1990‐talet blev ett flertal järn fram ställningsplatser
föremål för undersökningar i samband med
exploateringar. Merparten av dessa var belägna på den
syd västra slätten, exempelvis Tycke, Sågebol, Skävi
och Vreten. Under slutet av 1990‐talet samt i början av
2000‐talet undersöktes Stora Älberg, även den lokaliserad
till den sydvästra slätten, samt två lokaler i landskapets
norra del, Stomskil och Husby. De visar en stor, men
jämn, kronologisk spridning med den äldsta dateringen
till yngre bronsålder i Sågebol (Kihlstedt 1998) fram till
tidig medeltid då hyttbruket tog över efter blästugnarna.
Det fanns dels mindre järnframställningslokaler i
ut marken vars lokalisering tycks vara styrd av malmtillgången,
exempelvis Tycke (Drotz 1996) och Stomskil (Westin
2001) och dels boplatsnära lokaler såsom Skävi (Bergold &
Holm 1998) och Husby (Hjärtner‐Holdar et al 2000). I de
fall produktionsplatserna saknade närliggande bosättningar
har det ofta vid tiden för brukandet funnits ett närliggande
vattendrag eller en våtmark. Det tycks som om dessa lokaler
framställde järn för husbehov eller eventuellt för avsalu
i liten skala. Så var fallet i t ex Sågebol och Stomskil. Dessa
platser karaktäriserades även av att endast järnframställningen
samt primärsmidet utfördes på platsen.
sau rapport 2010:2 11