2010:2 - SAU

utbestämda meningar när det gäller gravskick. Den uppfattning
som tidigare rådde, speciellt i äldre rapporter och
forskning, var att brandgravar i skelettgravar från stenåldern
skulle vara sekundärgravar och tillkomna långt
senare under yngre bronsålder-järnålder, enbart p g a kremeringsskicket.
Brandgravar eller brända människoben på
stenåldersboplatser har även tolkats som förstörda järnåldersgravar.
Åsa M Larsson liknar detta vid ett moment
22-scenario: kremeringar ska enbart finnas efter stenåldern
och därför tolkas inga kremeringar som tillhörande stenålderskulturer,
d v s kultur A ansågs alltid begrava sina döda
i gravskick B och därför dokumenteras enbart gravskick B
som ett gravskick tillhörande kultur A (Larsson 2003:155).
Idag när vi kan 14 C‐datera brända ben har vi möjlighet att
ifrågasätta tidigare forsknings antaganden menar Larsson.
Trots att det numera finns relativt många exempel på daterade
kontexter från neolitikum och tidig bronsålder med
brända människoben i, är uppfattningen att man inte
utförde kremeringar under denna period fortfarande att
betraktas som gällande, trots att ny forskning har visat att
så inte längre är fallet skriver Larsson (Larsson 2003).
Ett annat problem är att stenålderslämningar oftast är så
pass diffusa och otydliga att de lätt ”försvinner”. De saknar
ofta konstruktioner och karaktäristiska drag och resulterar
därmed inte i tydliga anläggningar. Oftast är det fynden
som indikerar närvaron av stenålder, t ex i form av keramik,
slagen sten och artefakter. De är ofta få till antalet.
Problemet ligger därmed i att identifiera eventuella stenålderslämningar.
Senneolitiska lämningar har ofta påträffats
vid undersökningar av lämningar från senare perioder,
d v s brons- och järnåldersboplatser, där de ofta överlagras
av dessa. Låg prioritering av ”diffusa” anläggningar på
boplatsundersökningar kan förekomma, speciellt anläggningar
och fynd från en annan tidsperiod än den förväntade,
t ex indikationer på stenålder på en järnåldersboplats.
Detta har även påverkat urvalet för datering menar Holm,
Olsson & Weiler (Holm et al 1997:217, 253f).
Stensköld diskuterar skeletteringsplatser av mindre permanent
karaktär vilka kanske inte lämnar tydliga spår efter
sig. Hon menar att det kan finnas rituella lämningar som
gömmer sig bland dessa diffusa anläggningar och att man
kanske saknar insikt i hur anläggningar som gropar, sotfläckar,
enstaka stolphål, härdar, kokgropar skulle kunna förstås
och fogas samman till en kontextuell helhet ( Stensköld
2004:222). Insamlingsmetoden kan vara avgörande vid identifiering
av gravar i ”diffusa” kontexter. Sållning, och allra
helst vattensållning, är en mycket viktig metod när man misstänker
att det kan röra sig om gravar. Vid utgrävningen kan
små spridda brända benfragment lätt försvinna i jorden. En
bengömma kan bestå av endast en mindre mängd brända
ben som inte heller syns i marken.
Nedbrytningsprocesser, både orsakade av naturliga
och mänskliga aktiviteter, har också påverkat det arkeologiska
materialet, både när det gäller kvalitet och kvantitet.
Dessa s k tafonomiska processer kan göra det svårare för
oss att upptäcka stenålderslämningar. Tafonomi kan kortfattat
beskrivas som de faktorer och processer som påverkar
organiska lämningar efter döden, på sin väg från biosfären
till litosfären (Gifford 1981:366; Noe-Nygaard 1987:7f;
Ubelaker 1997:77). Dessa inkluderar även diagenesen, d v s
de kemiska, fysiska och biologiska förändringar som äger
rum i ett sediment efter dess avsättning samt under och
efter dess litifiering (förstening) (Nationalencyklopedin;
Sjöling 2007:124). När det gäller benmaterial är det allmänt
känt att obrända skelett påverkas av tafonomin. Det som
ökat nedbrytningen är sannolikt mekanisk vittring, tjäle,
vattengenomsläpplighet och surt pH-värde, vilket ofta lett
till att man endast hittar rester efter ett skelett och ibland
inga rester alls eller bara en mörkfärgning eller förhöjda
fosfatvärden. Nedbrytningsprocessen hos obrända skelett
har påskyndats de senaste 100 åren, vilket flera undersökningar
påvisat. Även brända ben har visat sig ha påverkats
av de ovan nämnda tafonomiska faktorena. Föreställningen
om de ”oföränderliga” och ”opåverkade” brända benen
stämmer inte och bör ifrågasättas (Sjöling 2007:136f, 141).
Det är dock de mänskliga faktorerna som sannolikt
har påverkat benmaterialet mest. Hanteringen av kroppar
efter döden men innan slutdeponeringen under stenålder
har som tidigare nämnts uppmärksammats på senare tid
(se bl a Larsson 1995; 1997; 2003; Stensköld 2004). En
mänsklig faktor som kanske inte alltid uppmärksammas
är hanteringen av benmaterialet vid själva upptagandet av
en grav och efterhanteringen av arkeologer och osteologer.
En stor del av fragmenteringen sker i detta skede.
När det gäller gravkonstruktioner kan som sagt gravarna
ha förstörts eller täckts av senare aktiviteter i åkermark
bl a genom bortodling, plöjning eller övertäckning
av röjningssten. De flesta av hällkistorna har upptäckts i
samband med odling eller röjning av åkermark. Apel har
diskuterat hällkistornas representativitet samt alternativa
gravtyper under senneolitikum (Apel 1991). Han menar
att hällkistan som gravform var ovanlig i östra Mellansverige
under senneolitikum. Även om man tar hänsyn till
senare tiders markanvändning, d v s bortodling och eventuell
förstörning av gravar i odlingsmarker, kvarstår det
ändå att endast en mindre mängd av befolkningen kan ha
gravsatts i hällkistor. De fåtal kistor som påträffats räckte
inte till alla döda. Större delen av befolkningen i området
gravlades således i andra typer av gravar, vilka inte har
upptäckts än eller lämnat spår efter sig i terrängen, d v s
de ”dolda” eller ”icke-synliga” gravarna. Dessa gravar var
företrädesvis enkla flatmarksgravar med träkistor liknande
de som är funna i Skåne och Danmark menar Apel
(Apel 1991:1,14,24f, 35; Apel et al 2007:307).
Apel menar vidare att de lösfunna flintdolkarna, som i
Närke uppgår till över 100 stycken, troligen härstammar
från bortodlade eller oupptäckta gravar, möjligen enkla
träfodrade flatmarksgravar (Apel et al 2007:307). Tomas
164 sau rapport 2010:2