Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
navien. De är ovanligare i Uppland, där hustypen främst<br />
tillhör yngre järnålder, med tyngdpunkt i vendel- och<br />
vikingatid (Ljungkvist et al 2000:82f; Bergström 2004:6 o<br />
där anf litt). I Närke är enligt FMIS endast ett fåtal grophus<br />
undersökta. De är kronologiskt mycket spridda. Grophuset<br />
i Hidinge 105 dateras av två 14 C‐prover från ett stolphål<br />
i anslutning till huset till 730–360 f Kr baserat på fröer från<br />
stolphålet, och till 390-200 f Kr när materialet bestod av<br />
kol från stolphålet (FMIS). Ett annat grophus påträffades<br />
i Säby, Vintrosa socken. Även här var dateringarna motsägelsefulla:<br />
ett prov från golvlagret tidsfästes till senneolitikum<br />
(2310-2190 f Kr), medan härden daterades till förromersk<br />
järnålder. I rapporten tolkas förhållandet bero på<br />
att provet från golvlagret kan vara kontaminerat av en senneolitisk<br />
anläggning som grophuset överlagrade ( Graner<br />
et al 2008:17). Säby-huset understryker åter det osäkra i<br />
att datera golvlager i grophus. Problemet är sannolikt att<br />
vad som tolkas som golvlager från husets användningstid<br />
mycket väl kan härröra från igenfyllningen av gropen och<br />
till detta kan material från skilda tider ha använts.<br />
Vid utgrävningen av Grophus 2 i Västra Via, konstaterades<br />
att fyllningen inte innehöll den mängd slagg och järn<br />
som annars karaktäriserar det lager som omger hela ugnskomplexet.<br />
Denna ”tomhet” utmärker huset i förhållande<br />
till den omgivande marken. Tolkningen blir att anläggningen<br />
troligen är äldre än järnframställningskontexten.<br />
Grunden har fyllts igen innan marken runt om hunnit bli<br />
påverkad av metallhanteringen. Grophus 2 kommer därför<br />
inte fortsättningsvis att diskuteras här.<br />
Ugnslämningarna är dateringsmässigt väl sammanhållna<br />
med tyngdpunkt i vendeltid och tidig vikingatid<br />
(fig 109). Lite avvikande är A47716 som främst placeras i<br />
tidig och mellersta vikingatid (fig 108). Denna ugn är inte<br />
– vilket man skulle kunna tro – avsides belägen utan finns<br />
i det större ugnskomplexet.<br />
Det material som använts för datering av ugnarna är<br />
med all sannolikhet inte rester av bränslet utan av de konstruktioner<br />
som har använts för att skilja av slaggen. Den<br />
arkeometallurgiska rapporten visar att de ugnar som analyserats<br />
närmare hade eldats med kol. Avtryck fanns på slaggen<br />
(Willim et al 2006:19). Trät som använts till datering är i<br />
flera fall mindre kvistar, vilka har haft en annan funktion i<br />
ugnen. Slaggavskiljning är ett alternativ, men även skyddsmaterial<br />
för botten och för att underlätta utrakningen förs<br />
fram som möjlig användning (Willim et al 2006:20).<br />
Som ovan nämnts har 14 C‐dateringarna i Västra Via<br />
generellt sett givit blandade resultat. Beträffande järnframställningslämningarna<br />
är läget betydlig mer gynnsamt.<br />
Dateringarna koncentrerar sig här i yngre järnålder<br />
med fokus på vendeltidens senare del och tidigaste<br />
vikingatid. Väljer man att se samtliga ugnar som en kontext<br />
har vi sex samstämmiga prover som tidfäster järnframställningsplatsen<br />
till vendeltid (fig 109). Även Grophus<br />
1 bör kunna knytas till komplexet.<br />
Produktion för husbehov eller …?<br />
Med tanke på att flera ugnar har funnits under en ganska<br />
kort tidsperiod är det rimligt att anta att järn framställts<br />
inte enbart för eget bruk utan även för avsalu. Ytterst få<br />
järnföremål påträffades vid undersökningen. Det förefaller<br />
alltså som vi ser en överproduktion av järn i förhållande<br />
till fyndmaterialet. Gränsdragning mellan husbehovsproduktion<br />
och överskottsproduktion är dock vetenskapligt<br />
sett ett erkänt problem (jfr Englund 2002:285ff o där anf<br />
litt). Att det i Västra Via finns tecken på en ganska omfattande<br />
järnproduktion under en (arkeologiskt sett) relativt<br />
begränsad period men överhuvudtaget inga järnföremål<br />
som kan knytas till denna fas, tyder på att järnet producerats<br />
för någon annan. Men – vi skall minnas att den gårdsfas<br />
under vilken järnframställningsplatsen använts ännu<br />
är okänd. Rimligtvis borde järnföremål påträffas i anslutning<br />
till gården. Övriga spår av sekundärsmide, som smidesslagg<br />
från denna produktionsfas och glödskal, saknas<br />
också helt på järnframställningsplatsen i Västra Via. Om<br />
omfattande föremålsproduktion för husbehov har skett,<br />
har denna arbetsfas varit förlagd till annan plats. I arkeologin<br />
i allmänhet och uppdragsarkeologin i synnerhet är<br />
det emellertid oftast inte möjligt att göra tolkningar som<br />
bygger på komplex framtagna i sin helhet. Vi måste dra<br />
slutsatser efter tillgängligt material och vara beredda att<br />
revidera tolkningarna om nya fynd kommer fram. I nuläget<br />
ser vi därför järnframställningsplatsen i Västra Via som<br />
en lokal där man framställer järn som är färdigt för smide,<br />
men inte genomför någon större – om ens någon – föremålsframställning.<br />
Slutsatsen blir alltså att, baserad på det arkeologiska material<br />
som är känt för oss nu, en stor del av järnproduktionen från<br />
Västra Via avyttrats.<br />
Hantverksskicklighet och specialiserad tillverkning<br />
Vid slagganalysen noterades tillverkningsspår av olika av<br />
järnkvaliteter, dels mjukt järn, dels kolstål. Att behärska<br />
olika tekniker tyder på hög hantverksskicklighet (Willim<br />
et al 2006:21). De slaggprov som är rester av kolstålsproduktion<br />
härrör från A1111, vilken är den ugn som är belägen<br />
en god bit från de övriga (fig 110).<br />
Stål tillverkas vanligen inte i blästugn. Istället härdas<br />
järnet vid arbete på ässja genom att man tillsätter kol,<br />
vilket gör att metallen blir hårdare men också mindre seg<br />
– järnet blir stål. Genom att smida samman järn och stål<br />
av olika kvaliteter, s k damaskering, får man högkvalitativa<br />
föremål, t ex vapen, som har både järnets seghet och<br />
elasticitet och stålets hårdhet. Därtill kan vackra mönster<br />
poleras fram då de olika metallkvaliteterna har skilda färger.<br />
Damaskering är sedan länge väl belagd hos t ex yngre<br />
järnålderns vapen.<br />
sau rapport <strong>2010</strong>:2 139
Change language