Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Benkol<br />
Terje Gansum har genom försök i samarbete med en smed<br />
visat att det är möjligt att använda kol gjort på ben i härdningsprocessen.<br />
Metoden är väl belagt i historisk tid. Syftet<br />
är att tillsätta fosfor vilket gör järnet segare trots att det<br />
är hårt (Andersson et al 2000:12; Gansum 2004:42ff). Vid<br />
utgrävningarna av ugnarna påträffades inga ben. För att<br />
ytterligare undersöka om det fanns indikationer på att<br />
benkol använts vattensållades delar av fyllning och bottenlager<br />
(sammanlagt ungefär tre liter) i A1111, den ugn där<br />
slagg från tillverkning av kolstål påträffats. Ett 2 mm-såll<br />
användes och de kvarvarande resterna kontrollerades av<br />
en osteolog. Inga benfragment framkom vid denna process.<br />
I sitt försök har Gansum (2004:43) krossat benen till<br />
pulver, vilket inte kan påträffas vid en okulär besiktning<br />
av det slag vi gjort. I det arkeologiska exempel han lyfter<br />
fram, smedjan i Gene (Ramqvist 1983:113ff), har de brända<br />
benen inte varit malda. Om benen varit avsedda att direkt<br />
användas för kolning eller om de först skulle malas framgår<br />
inte klart.<br />
I efterhand kan man tycka att järnframställningsanläggningarna<br />
i Västra Via skulle ha sållats i större utsträckning<br />
än vad som skedde för att besvara frågeställningen<br />
om benkolsanvändning. Det är som nämnts ovanligt att<br />
stål framställs i en blästugn på det sätt som har gjorts i<br />
Västra Via. Detta resultat måste anses överraskande och<br />
framkom inte förrän vid slagganalysen. Således påvisades<br />
inte stålframställningen förrän efter det att fältarbetet<br />
var avslutat och vi fick då göra det bästa möjliga av situationen<br />
och söka benkol genom att vattensålla de tillvaratagna<br />
jordproverna från ugnen. Med resultatet från Västra<br />
Via i minne kan det vid framtida undersökningar då man<br />
vill utreda eventuellt användande av benkol i härdningsprocessen,<br />
vara klokt att rutinmässigt sålla en viss del av<br />
de aktuella anläggningarna. Först måste dock benkolets<br />
kornstorlek diskuteras. Är det ens meningsfullt att sålla<br />
eller kan man förvänta sig att benfragmenten är så små att<br />
mikroskopering eller eventuella analyser är en bättre väg?<br />
Förhållandet mellan järnframställning och gård<br />
Gert Magnusson (1998:28f) påpekar att järnhanteringen<br />
under vikingatid ökar i omfattning i vissa av våra nuvarande<br />
landskap – dock nämner han inte Närke. Han<br />
menar också att järnhanteringen under denna tid blev en<br />
utmarkshantering (jfr Englund 1994:294) och att den avgörande<br />
faktorn var tillgång på ved för kolproduktion. Under<br />
järnåldern har virkestillgången knappast varit problematisk,<br />
detta möter vi först under medeltid då järnframställningen<br />
exploderar. I Västra Via befinner vi oss ännu lite<br />
längre tillbaka i tiden. Järnframställningsplatsen där kan<br />
emellertid inte knytas till någon av de kända bebyggelsefaserna<br />
på den undersökta ytan. Kan vi redan här se spår<br />
av traditionen att förlägga järnframställningsplatsen långt<br />
ifrån bebyggelsen? Några säkra slutsatser om detta kan<br />
inte dras. Sökschaktning direkt på andra sidan bäckravinen<br />
resulterade endast i ett modernt utkastlager (Eklund<br />
2005a). Det finns dock lämpliga boplatslägen utanför vägsträckningen.<br />
Det känns inte långsökt att tänka sig att den<br />
gård som den centrala järnframställningsplatsen i Västra<br />
Via hör till varit belägen på andra sidan vattendraget. I<br />
historisk tid har smedjorna ofta legat avsides i förhållande<br />
till övrig bebyggelse i byar och på gårdar, just för brandrisken.<br />
Denna gäller även vid blästbruk. Utan arkeologiska<br />
undersökningar väster om bäcken är det dock inte möjligt<br />
att belägga eller förkasta teorin.<br />
VäSTRA VIA konTExtuALISERAT<br />
Liknande platser i Närke<br />
Genom omfattande uppdragsarkeologiska undersökningar<br />
i samband med omdragningar av E18 och E20 har<br />
flera järnframställningsplatser blivit kända i Närke under<br />
de senaste två årtiondena. Willim et al (2006:22f) lyfter<br />
fram två exempel på platser som liksom Västra Via dateras<br />
till yngre järnålder: Husby i Glanshammar socken<br />
(Andersson et al 2000) och Skävi i Viby socken (Bergold<br />
& Holm 1999). Järnframställningen i Husby representeras,<br />
till skillnad från Västra Via, av samtliga led i kedjan:<br />
blästbruk, primär- och sekundärsmide. Den konstruktion<br />
som tidsmässigt sammanfaller med Västra Via är dock<br />
blästugnskomplexet konstruktion XIV, som 14 C‐dateras<br />
till vendeltid‐vikingatid (680-960 e Kr). Smedjorna placeras<br />
däremot i vikingatid och medeltid (Andersson et al<br />
2000:11ff). Att det under vendeltid skall ha bedrivits alla<br />
produktionssteg av järnframställning finns det alltså i<br />
nuläget inget belägg för.<br />
I Skävi framkom hela 17 blästugnar från olika arkeologiska<br />
perioder. De äldsta dateras till förromersk järnålder<br />
(C. Karlsson 2003:367). Områdets tyngdpunkt ligger dock<br />
på yngre järnålder. Av de 14 ugnar som 14 C‐daterats härrör<br />
sju från vendeltid (Westin 2003:387). I Skävi var ugnarna,<br />
liksom i Västra Via, placerade i grupp i direkt anslutning<br />
till vatten. Just närheten till vatten är för övrigt viktig i alla<br />
järnhanteringens led.<br />
Vem använde järnet?<br />
Till att börja med kan det konstateras att inget fast mönster<br />
har kunnat beläggas rörande järnframställningens<br />
lokalisering i förhållande till yngre järnålderns boplatser.<br />
Under historisk tid har järnframställningens första faser<br />
ofta skett i utmarkerna, i direkt anslutning till malmfyndigheterna<br />
och till platser med god tillgång på ved och<br />
därmed på presumtivt kol. Detta kan även ha varit fallet<br />
under järnåldern (Englund 1994:294). Föremålssmidet<br />
skedde sedan närmare bebyggelsen. I Danmark antyder<br />
materialet att specialiseringen blir tydligare under<br />
yngre järnålder. Tidigare tillhörde smältaren och smeden<br />
samma hushåll (Lyngstrøm 2003:21ff). I mälarlandskapen<br />
finner vi under yngre järnålder spår av sekundärsmide i<br />
sau rapport <strong>2010</strong>:2 141
Change language