Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Bättre förr<br />
Här har jag presenterat tre gårdar från olika tidsperioder<br />
och gårdslägen, med helt olika karaktär. Den sammantagna<br />
ytan på den första gården är drygt 300 m 2 , att jämföra med<br />
gården i det sydöstra gårdsläget som endast omfattar drygt<br />
100 m 2 och den yngsta gården med sitt ensam liggande<br />
bostadshus som endast utgör knappt 70 m 2 , d v s knappt en<br />
fjärdedel av ytan på den mäktiga pionjär gården. Om man<br />
nu ska generalisera och söka efter några utvecklingsdrag så<br />
kan man ju säga att det går från stora gårdar till mindre gårdar,<br />
från krönlägen, till lägen längst ned i sluttningen, från<br />
plan mark till sluttande, från stenröjd mark till stenig. Kort<br />
sagt: det var bättre förr.<br />
Platsen överges inte<br />
Det är mycket vanligt att den äldre järnålderns boplatser<br />
överges under 500‐talet. Anledningarna till detta har diskuterats<br />
flitigt. Vissa forskare tolkar detta som en storskalig<br />
ödeläggelse beroende på externa orsaker såsom<br />
exempelvis klimatförsämring eller pest. (Gräslund 2007).<br />
Andra menar dock att det snarare rör sig om en omstrukturering<br />
av landskapet och att bosättningarna utvecklas<br />
vidare inom andra delar av landskapet (Hedvall 1995). Här<br />
har vi hursomhelst inte detta typiska brott i bebyggelsen.<br />
14<br />
C‐dateringarna från boplatsen sträcker sig nästan fram till<br />
700 e Kr. Vid denna tid tar dateringarna från järnframställningen<br />
vid och fortsätter långt in i vikingatid. Att det inte<br />
ser ut som det gängse mönstret gör platsen extra intressant!<br />
I Västra Via verkar gårdarna flyttats från platsen när<br />
järnframställningen etableras och grophusen tas i bruk.<br />
Det kan tyckas märkligt, men man har säkerligen flyttat<br />
till en annan lokal i närheten och behållit marken och<br />
därmed sin rätt att utnyttja den. Man flyttade med andra<br />
ord ut men behöll marken för resursutnyttjande. Frågan<br />
vart man flyttat kvarstår dock.<br />
Liknande fenomen har iakttagits på andra håll i Mälardalen.<br />
I Säby strax utanför Uppsala finns indikationer på<br />
att man först flyttade bostadshusen. Olika ekonomibyggnader<br />
stod dock kvar på platsen. Man så att säga avetablerade<br />
långsamt och behöll därmed sin rätt och sitt tillträde<br />
till platsen. Även i Kyrsta, Ärentuna socken, i Uppland har<br />
man kunnat styrka ett liknande förlopp. Den huvudsakliga<br />
tyngdpunkten på bebyggelsen var från förromersk och<br />
romersk järnålder, men där fanns också spår efter två mindre<br />
folkvandringstida byggnader i anmärkningsvärt solitärt<br />
läge i förhållande till samtida anläggningar. Man kan anta<br />
att det rörde sig om ekonomibyggnader som legat avsides<br />
från den förmodade bostaden. Var sak på sin plats<br />
Om man försöker knyta ihop säcken med några sammanfattande<br />
kommentarer så kan man börja med att säga<br />
att Västra Via var en plats med ett stort tidsdjup. Det var<br />
dock först under förromersk järnålder som själva boplatsen<br />
etablerades. Ett mycket stort boningshus med upp till<br />
två uthus byggdes på krönet av sluttningen, i det läge som<br />
vi med dagens mått mätt skulle kalla bästa platsen, på<br />
plan och jämn stenfri mark, högst upp i landskapet med<br />
fin utsikt men ändå nära till bäcken. Huset såg säkerligen<br />
mycket pampigt ut på håll för dem som passerade och fungerade<br />
som en viktig revirmarkering. Troligen har det varit<br />
en vandrande ensamgård under större delen av järnåldern,<br />
där husen har haft en ungefärlig livslängd på mellan 60 och<br />
80 år. Man har med en eller två generationers mellanrum<br />
flyttat boningshuset en bit för att odla upp de fertila kulturlagren.<br />
Århundradet närmast Kristi födelse har inte avsatt<br />
några dateringar och det är faktiskt möjligt att man tillfälligt<br />
övergivit platsen för att återkomma i romersk järnålder.<br />
I vendeltid kan man skönja en topp i 14 C‐kurvan som möjligen<br />
skulle kunna antyda att det tillfälligt funnits två samtida<br />
gårdar. Gårdarna i boplatsens sista fas påminde mycket om<br />
varandra beträffande konstruktion, storlek och läge och bör<br />
i så fall ha varit relativt jämbördiga. Det fanns några olika<br />
variationer på hur gårdarna varit uppbyggda. Det förekom<br />
såväl ensamliggande boningshus med inbyggt fähus, som<br />
bostadshus med ett eller flera uthus. Anläggningarna har<br />
huvudsakligen grupperat sig inom tre ytor som vi benämner<br />
gårdslägen. Tomma ytor däremellan tyder på att man<br />
haft en tydlig uppdelning av hur marken som gått i arv<br />
skulle användas. Vissa ytor var alltid vikta för odling och<br />
bete, medan användningen hos andra har varierat. Vi kan se<br />
en tendens att gårdarna ofta har haft en gårdsplan öster om<br />
huset. Vi har kunnat skönja en tendens att husen uppträdde<br />
parvis nära varandra, med samma orientering och liknande<br />
uppbyggnad. Exempel på detta är Hus 1 och Hus 4 som rimligen<br />
låg för nära varandra för att kunna ha existerat samtidigt<br />
utan snarare verkar ha ersatt varandra. Deras orientering<br />
var identisk, likheten i utformning är slående och man<br />
kan tänka sig att de avlöst varandra. Samma likhet finner<br />
vi beträffande Hus 2 och Hus 3 och i viss mån Hus 5 och 6<br />
samt Hus 19 och 20. Kanske har gården legat inom samma<br />
gårdsläge i två generationer innan man flyttat till nästa läge?<br />
Ett tiotal hägnader och hägnadsrester har påträffats i<br />
Västra Via, dels i fält och dels under efterarbetet. Det är<br />
tydligt att hägnaderna förekom i flera olika sammanhang.<br />
De har fungerat som staket kring gårdsplanen, som fägata,<br />
som hägnad utmed en väg osv. En och samma hägnad<br />
kan också ha fyllt flera funktioner; de har skyddat grödor<br />
genom att utestänga boskap, de har fungerat som vindskydd<br />
och insynsskydd. De har markerat revir och fungerat<br />
som en social markering (jfr Eklund 2007).<br />
Den undersökta ytan vid Västra Via övergavs inte som<br />
så många andra boplatser i övergången mellan folkvandringstid<br />
och vendeltid. Man levde kvar på platsen fram till<br />
ungefär 700 e Kr. Även efter det att man flyttat bostadshusen<br />
från Västra Via så behöll man marken och därmed sin<br />
rätt att utnyttja den. Men då till helt andra saker, nämligen<br />
järnhantering.<br />
sau rapport <strong>2010</strong>:2 133
Change language