Ladda ned som PDF - SAU

större samlade åkergärden (fig 10). Den ena kartan är från
1760-talet, den andra från 1810-talet. Bebyggelsen låg då
på bytomtsläget men bestod av mindre byggnader än idag.
Om man jämför kartorna med varandra framgår att
mycket ny åkermark togs upp i slutet av 1700-talet och början
av 1800-talet. Bland annat bröts ny odlingsmark i
skogsbrynet norr om byn. Här är marken mager och
odlingen förefaller ha varit relativt kortvarig. Den odlade
marken fortsatte att utökas under 1900-talets första hälft
då stora delar av den låglänta och fuktiga ängsmarken
söder om byn dikades ut. I det historiska kartmaterialet
kan vi se att den odlade marken var uppdelad i två större
gärden – ett västra och ett östra. Inom varje gärde hade
varje gård flera olika tegar. Gärdena odlades växelvis vartannat
år och låg i träda vartannat. Ängsmarken och åkermarken
utgjorde byns inägor. Förutom den så kallade
”byjorden” och ”byängen” återfinns även benämningarna
”Utjordsängen Plogen” och ”Kysslinge utjord”. Benämningen
utjord visar att ett område ursprungligen brukats
av en annan enhet. Under historisk tid har marken brukats
av gårdarna i Kyrsta by. Kysslinge finns omnämnt i ett
skriftligt dokument från 1200-talet, men någon bebyggelse
finns inte belagd under historisk tid. Det finns inte heller
någon känd bebyggelse i området Plogen. Kanske är det så
att bebyggelsen på utjordarna Plogen och Kysslinge inte
försvann utan flyttades, kanske till Kyrsta bytomt?
Medeltid
Från Gustav Vasas tid finns de äldsta mer detaljerade uppgifterna
om byn och dess gårdar. Härav vet vi att byn på
1540-talet bestod av tre skattehemman och att byn då hade
utjordar i Åkerby, Valhammar, Plogen, Kysslinge och Gammelgärde.
Redan 1224 nämns det sedermera försvunna
Kysslinge då kung Erik Eriksson (läspe och halte) skänkte
enheten till ärkebiskop Olof. Det äldsta kända skriftliga belägget
för Kyrsta är från 1296 (in Køristum) då ett stycke
jord såldes till Uppsala domkyrka (Ferm, Rahmqvist, &
Westin (red) 1982). Undersökningsresultaten visar att det
redan under medeltiden fanns bebyggelse i anslutning till
de nuvarande gårdarna. Längre tillbaka än till 1200-talet
kan vi inte följa Kyrsta i de skriftliga källorna.
Förhistorisk tid
Två runstenar (RAÄ109 och RAÄ166) står på ömse sidor
om byn (fig 13 och 14). Runstenarna antas ha stått invid ett
forntida vägstråk vars sträckning delvis sammanfallit med
dagens väg 699. Kanske utgjorde de en slags gränsmarkeringar
för det vikingatida Kyrstas gränser? Dessa runstenar
har givit oss de äldsta till namnet kända invånarna i
Kyrstatrakten. De fragmentariska inskrifterna berättar att
den ena stenen rests av Häming till minne över hans fader
Gudfast. På den andra stenen, som har rests invid en bro,
nämns personerna Igulfast och Fastulv. Dessa har föregåtts
Figur 11. Enkel skafthålsyxa av porfyrisk bergart (ovan) och
håleggad flintyxa (nedan). Båda har påträffats vid Kyrsta i
samband med äldre tiders jordbruksarbete och kan dateras till
senneolitikum/bronsålder. Foto: Jonas Wikborg, SAU.
av otaliga för oss namnlösa förfäder och förmödrar. Det är
sedan länge känt att stenyxor och en flintdolk har påträffats
vid hästplöjning på Kyrstas åkrar (Aspeborg m fl 1995).
Sedan tidigare finns tjugo lösfynd från trakten. Föremålens
exakta fyndplatser är inte kända. Från Kyrsta kommer
en enkel skafthålsyxa (UMF974) och en flintdolk
(UMF2230), från Uggeln en flintdolk (UMF 5442), från
Valhammar en flintspjutspets (UMF 1141), en flintdolk
(UMF1288) och ett hängbryne (UMF 1441), från Vaxmyra
två enkla skafthålsyxor (UMF 4947, UMF 4951). De ovan
uppräknade fynden indikerar bosättningar under senneolitikum
och äldre bronsålder. I samband med den
aktuella undersökningen tillhandahöll Barbro Råsbrant i
det närbelägna Vigle ytterligare lösfynd från trakten (Hallgren
& Wikborg 2003).
Det aktuella undersökningsområdet med boplatslämningar
och gravar från äldre järnålder är starkt knutet till
fornlämningsmiljön vid Kyrsta, med åtskilliga sedan tidigare
registrerade fornlämningar som är synliga ovan mark
(fig 10). Här finns en förtätad fornlämningsmiljö med
gravfält (RAÄ 136-138) och skärvstenshögar i skogskanterna.
Fasta fornlämningar i den nuvarande åkermarken har i
princip varit okända i trakten fram till undersökningarna
inför omdragningen av E4:an.
Samtidigt med Kyrstaundersökningen pågick en undersökning
vid Vaxmyra (RAÄ 325 och RAÄ 326) bara
ANTIKVARISK BAKGRUND 13