Ladda ned som PDF - SAU

ger och malm vilka har analyserats (Kresten 1993). Resultaten
visade att malmen var en bergmalm och denna kunde
med analysernas hjälp knytas till slaggerna. På denna plats
finns alltså exempel på tidig järnframställning med bergmalm
istället för myr- och sjömalm som är vanligt i andra
regioner. Ett grav- och boplatsområde med skärvstenshögar
i Lyckebo, Gamla Uppsala sn, RAÄ213, är undersökt
och där framkom spår av järnhantering. Dels fanns slagg i
en skärvstenshög, dels i vad som troligen var en blästugn,
vilken framkom under dräneringslagret till ett folkvandringstida
hus. Det lager i skärvstenshögen i vilket slaggen
påträffades daterades till 900-tal. Ett prov från vardera har
analyserats (Hjärthner-Holdar 1993:86, 91 och referenser
däri). Slaggerna antogs inledningsvis, precis som slaggerna
från Kyrsta, vara smidesslagger men petrografiska analyser
visade att det var reduktionsslagger (Hjärthner-Holdar
1993). Precis som för de nu analyserade slaggerna från
Kyrsta saknas den stearinartade struktur som är vanlig för
reduktionsslagger av den här typen. Vare sig från Kyrsta
eller Lyckebo påträffades någon malm, varför det inte är
känt vilken malmtyp som har använts. För att kunna utreda
detta får vi i det här fallet försöka lista ut det genom att
studera slaggernas sammansättning. Frågan är om det, likt
i Fullerö, är en bergmalm som har varit råvaran. Eftersom
det finns analyser gjorda på denna, liksom ett antal andra
uppländska bergmalmer, är det värdefullt att jämföra med
dessa för att se om de kan vara möjliga. Från Fullerö finns
såväl malm som slagger. Malm och slagger finns också från
experimentell järnhantering som GAL deltagit i. Malmen
hämtades från Dannemora och användes i en blästugn.
Slagg som bildades i samband järnframställningen är också
analyserad (Larsson, Kresten och Hjärthner-Holdar 1998).
Slaggerna från Kyrsta och Lyckebo är lika vad gäller förekomst
av de flesta huvudelement. Om vi dessutom jämför
med slagger från Fullerö ser vi att de senare har avvikande
innehåll. Slaggerna från Kyrsta och Lyckebo är tämligen väl
samlade i sammansättning medan de från Fullerö uppvisar
en större variation inom gruppen. Om vi studerar t ex
magnesium- och kalciuminnehållet ser vi att halterna är
låga i slaggerna från Kyrsta och Lyckebo, men högre i slaggerna
från Fullerö (Fig. 22). Manganinnehållet är dock
tämligen lågt i slaggerna från samtliga tre lokaler (Fig. 23).
Mangan är ett ämne som är vanligt i sjö- och myrmalmer
men kan variera i sammansättning. Magnesium och kalcium
är däremot vanligare i bergmalmer. Vi ser också att
bergmalmerna från Uppland har ett högre innehåll av
dessa ämnen (Fig. 22), dock inte malmen från Fullerö, men
i det fallet visade det sig att processen var komplex eftersom
kalkhaltigt material hade tillsatts under processen
(Kresten 1993) på motsvarande sätt som i masugnar. Slaggerna
från Kyrsta och Lyckebo uppvisar faktiskt förvånansvärt
god överensstämmelse i sammansättning. Tyvärr finns
inte spårämnesanalyser gjorda på slaggerna från Lyckebo,
vilket hade varit värdefullt för att ytterligare se om slaggerna
kan relateras till samma malmtyp. Inte heller i materia-
let från Fullerö har spårämnen ingått i analysrutinen. I det
här sammanhanget får vi nöja oss med att jämföra en
malm från Dannemora och en slagg som bildats i vid de
järnframställningsexperiment som GAL har genomfört
(Larsson, Kresten och Hjärthner- Holdar 1998).
Spårelement
De flesta spårämnen förekommer alltså endast i mycket
låga halter. Förekomst eller avsaknad av vissa av dem kan
vara betydelsefullt för att jämföra slagger sinsemellan och
med eventuella malmer för att se hur de är kemiskt besläktade.
En grupp av sådana spårelement utgörs av de sällsynta
jordartsmetallerna (Rare Earth Elements, REE) som är
vanligt förekommande i slagger i låga halter. De fjorton
REE som har analyserats (La–Lu i tabellen, atomnummer
57– 71) agerar vanligtvis mycket bra som ”fingeravtryck”
just för att se kemiskt släktskap. REE studeras då med fördel
tillsammans i ett diagram där de absoluta halterna enligt
konventionella metoder har normaliserats mot ett
standardprov. I figur 24 har slaggerna från Kyrsta samt
malm och slagg från järnframställningsexperimentet inkluderats
i just ett sådant diagram. Slaggerna från Kyrsta
återfinns i den övre delen av diagrammet på lite olika nivåer
men med i det närmaste parallella kurvor, vilket visar
deras kemiska likhet. De två som är mest lika, F323 och
F1034, är också lika morfologiskt och texturellt i mikroskala,
men F656 uppvisar ett något avvikande yttre. Materialet
från den experimentella verksamheten avviker däremot
med kurvor på lägre nivå, men framför allt utmärker det
sig med ett helt annat mönster på kurvorna. Dessa båda är
sinsemellan lika och vi kan se det kemiska släktskapet mellan
malm och slagg (Larsson, Kresten och Hjärthner-Holdar
1998), alltså att fingeravtrycket från malmen har levt
vidare i slaggen. Däremot visar malmen inte något kemiskt
släktskap med slaggerna från Kyrsta och kan inte ha fungerat
som malm i detta fall.
Sammanfattning och diskussion
Det arkeometallurgiska materialet är begränsat i omfattning
men är påträffat över ett större undersökningsområde.
Även om en del av det är koncentrerat till några få anläggningar,
är det inga som direkt kan knytas till metallhantering,
utan slaggerna förefaller finnas i sekundär
kontext, även om en del av anläggningarna enligt uppgift
från SAU tolkats som smidesgropar eller ”ugnsgropar”.
Inga extremt karaktäristiska drag finns hos slaggerna som
entydigt kan knyta dem till ett specifikt processled. Slaggerna
är mestadels små, i vissa fall fragment. Flera av dem har
mindre kolavtryck och är svagt magnetiska. De har inte
heller några begränsningsytor som kan säga något om anläggningens
utseende mer än dess något skålformade bottenform.
Även om det mest är fragment förefaller inga
stora slagger att finnas. Några är tämligen tunna och liknar
448 KYRSTA – BOPLATS