Ladda ned som PDF - SAU

Figur 194. Stolphål & pinnhål på RAÄ 330. Anläggningarna är svarta och stenar grå. Skala 1:1 000.
Digital bearbetning: Anna Onsten-Molander, SAU.
A1279 och A1343 var inbördes lika. De låg bredvid varandra
och båda var ganska grunda och med likadan fyllning.
Fyndinnehållet var också likartat.
A1333 låg ett par meter öster om de andra groparna.
Den är dokumenterad i plan som betydligt mindre än den
senare framstod, efter ytterligare rensning och undersökning.
A1324 och A1311 var inbördes lika varandra vad gäller
form i profil, djup, fyllning, utseende. De låg bredvid varandra
och dateringarna är också någorlunda samtida. Båda
innehöll bitar av smält lera som ser förslaggad ut. Stratigrafin
är också lika, med ett mörkt lager som innehöll mycket
bränd lera, i små stänk. Dessa gropar verkar ha haft något
att göra med eld. A1324 och A1311 har båda en lite diffus
gräns eller färgskiftning i profilens östra del. En tolkning är
att det är två anläggningar grävda i varandra.
Intill A1311 låg A1296 som tolkats som en ugn. Dessa
tre (A1324, A1311 och A1296) anläggningar låg på rad och
verkar alla ha haft någon form av eldanknytning. De innehöll
alla en del bränd lera men också smält lera som tyder
på högre temperaturer. Den smälta leran i de övriga groparna
har inte utsatts för lika höga temperaturer. Den hårt
brända leran i A1311 och A11324 antas härröra från ugnen
A1296.
Område B förefaller vara ett centralt aktivitetsområde
där gropar av varierad storlek förekom. Frånvaron av hus
eller andra boplatskonstruktioner gör det troligt att man
här sysslat med saker som krävde att man begav sig en bit
ifrån själva boplatsen.
De eldanknutna groparna med dess höga temperaturer
kan vara exempel på spår efter sådana aktiviteter.
Gropar är en anläggningskategori som ofta förekommer
på boplatser och som är svårtolkad och lite diffus.
Groparna varierar ofta kraftigt i utseende och karaktär och
är svåra att klassificera och funktionsbestämma. Det är inte
en homogen anläggningskategori. Många blir heller aldrig
närmare undersökta. Undersökningen av Pryssgården är
en av de första där gropar behandlats som en särskild anläggningskategori
(Borna Ahlkvist m fl 1998:72 ff). Där har
man gjort en sammanställning och klassificering av det
stora gropmaterialet och delat in det i 12 huvudkategorier.
Gropar eller nedgrävningar som innehåller väldigt lite fynd
eller är helt fyndtomma är en av de vanligast förekommande
anläggningstyperna på boplatser. Även om denna anläggningstyp
är svårtolkad bör den representera olika
handlingar och aktiviteter på en boplats (Johansson 1999).
Materialet från Västra impedimentet är för magert för
att man ska kunna göra någon grundligare kategoriindelning.
Det är svårt att funktionsbestämma varje enskild
grop från undersökningsområdet, men att gropar använts
för olika ändamål är uppenbart.
Ett par av groparna kan ha använts som avfallsgropar.
Fyndmaterialet i dem är inte så stort men består av avfallsmaterial,
mest ben och bränd lera. Det är möjligt att groparna
primärt är resultat av lertäkt och att de sekundärt
har använts som avfallsgropar. Lera har bland annat behövts
till lerklining av husväggar och ugnar samt till keramiktillverkning.
Ett par gropar har ett tydligt samband
med ugnen A1296 då de har ett likartat innehåll och dessutom
en nära rumslig relation.
188 KYRSTA – BOPLATS